01. Till Carina

 

Till Carina    

Jag blir glad varje gång jag får se Dig.
Det räcker för mig mer än väl.
Jag har ingenting annat att ge Dig
än en del av min eviga själ.
    Jag kan peka mot stjärnor som blänka
    och säga: ”Jag ger dig den där…”
    - men jag har ingenting annat att skänka
    än min närvaro just nu och här.

  Refräng:
  Vi möts och vi vandrar tillsammans en tid
  i en värld som är tidlös och ändlös och vid.
  Om det blir som jag önskar så möts vi igen,
  Du min allra som käraste vän.

Jag blir glad varje gång som jag känner
att Du smyger Din hand in i min.
Tänk om alla i världen var vänner
och den utstötte välkommen in.
    Om jag blundar en stund kan jag se dem,
    alla irrande ensamma bloss.
    Om jag kunde så skulle jag ge dem
    av den nåd som förunnades oss.

 --Refräng--

Jag blir glad varje gång som Du ser mig.
Säg mig: var ligger källan nånstans?
- för den blick som Du leende ger mig
verkar äldre än stjärnornas glans.
    Det finns något därinne som tindrar;
    Jag kan inte förstå vad det är,
    men det skänker mig tröst och det lindrar
    oavsett vart än vågorna bär.

-- Refräng--

Stefan Demert

02. DAGARNA

   DAGARNA 

Ta vara på dom dagar som du fått,

för snart har alla dessa dagar gått.

Men ta det lugnt, ha inte alltför brått.
Ta vara på dom dagar som du fått.

Köp en påse körsbär och en bok

och sätt dig vid ett träd - kanske en bok.
Läs och tänk och känn din ganska klok.
Köp en påse körsbär och en bok.

Se på alla dom som går förbi,
alla dessa jag som är ett vi.
Alla bär på drömmen att bli fri.
Se på alla dom som går förbi.

Det kan komma dagar som är kalla.
Låt ditt mynt i önskebrunnen falla.

Önska dig nånting som gäller alla.
Det kan komma dagar som är kalla.

Om du tycker tillvaron är tom,
om du tycker livet är en dom:
gå förbi ett fält med vallmoblom. 
Om du tycker tillvaron ar tom.

Om du tänker att du har fått nog

- var det tusen år sen sen du log:
vandra mycket sakta i en skog.
Om du tänker att du har fått nog.

Stanna där du är och se din kring.

Vrid dig runt och skåda livets ring.
Se leendet som bor i varje ting.
Stanna där du är och se dig kring.

Säkert kommer dagar som är fina.
Önskebrunnens vatten kan ej sina.
Önskemyntet kan ej sluta skina.

Säkert kommer dagar som är fina.

Stefan Demert  

03. SJÄLAGÖL

 

SJÄLAGÖL

Såsom doften från en mortel när man stöter rosmarin,
Så är doften från den barrstig där vi går eteriskt fin.
Vi har filtar och förplägnad, vi har lugna andetag.
Tusen ögonblick i tiden ska vi foga till en dag.
    Några myror springer före oss och barnen springer med.
    Det är sommartid i norden och det råder evig fred.
    Det finns ingen som är ledsen, det finns ingen som ska dö
    - och där borta mellan stammarna ses blänket av en sjö.

       Refräng:
      Jag ser bilden av en tjur i Altamira.
      Jag ser hjorten på en grottvägg i Lascaux.
      Jag ser tecknen över hällarna i Tanum.
      Det är främmande men välbekant ändå.
      Varje liv är likt en druva, och jag växer till ett vin.
      Alla skördar flyter samman  -  Altamira rosmarin.

Våra barn är inte våra, med de kommer genom oss.
Som vi själva är de gnistor ur ett mycket större bloss.
Det finns inte någon början, det finns inte något slut.
Många av oss som är här har redan varit här förut.
    Nedför stigens sista lutning studsar barnen som små föl.
    Det är rosmarin i luften – och där ligger Själagöl
    som ett öga mitt i skogen med en himmel ovanför
    som ger löfte om en dag där inga svala vindar stör.

    - Refräng -

Här finns inga demonstranter, ingenting är sönderbränt.
Några lata små familjer ligger spridda på en slänt.
Här finns inte några skjutna som blir slängda i en grop.
Själagöl har kallat samman oss till jubelsång och dop.
    Det är fjärran från all oro, från förslagenhet och svek,
    det är glitter utav röster, det är skratt och vattenlek.
    Flickan huttrar i sin handduk, blåa läppar, knotterskinn
    -  men vad gör det när hon tog sitt första simtag någonsin.

    - Refräng -

Solen vandrar över himlen. Klockan börjar gå mot fem.
Vår förplägnad är förtärd och det är dags att dra sig hem.
Vi har skakat våra filtar och lagt skräpet där man ska.
Tusen ögonblick i tiden blev tillsammans riktigt bra.
    Vi går sakta uppför stigen och jag vänder mig och ser
    Alla näckrosor i vattnet -  som om stjärnor fallit ner.
    Må de kloka klippa sönder alla bilder som vi har,
    när de väl förklarat världen – finns miraklen ändå kvar - !   

- Refräng -

Stefan Demert, vid en sjö i Blekinge

04. BARNET OCH BRUNNEN

     
    BARNET OCH BRUNNEN

Låt barnen ha sin barndom kvar.
Låt dem ha kvar sin lycka.
Varför ska vi förtrycka
det bästa som vi har?
Och lära dem att tycka
och värdera och stå i
och bli precis som vi.

Låt barnen ha sin barndom kvar.
Tids nog blir de förstörda.
Tids nog blir de förhörda

av oss som tror vi vet.

Tids nog lär vi nog mörda

deras lust och fantasi

så att de blir som vi.

Låt barnen ha sin barndom kvar. 

Låt dem få tid att leka.
Tids nog ska vi utpeka
vem som är bäst och sämst.

Tids nog ska de förneka
att de barnasinne bär.
Då blir de som vi är.

Låt barnen ha sin barndom kvar.
För snart är den försvunnen.

Den drunknar snart i brunnen

av plikt och diciplin.

Och aldrig blir den funnen
där den sjönk så klar och ny

i brunnens bottendy.

Låt barnet ha sin barndom kvar. 

Förläng den hela livet.
-Då blir det efterblivet,

hörs någon säga då.

Men nånstans står det skrivet
att det går en mänska väl
som har en barnasjäl. 

Stefan Demert

05. KLOCKOMSTÄLLARSÅNG

 

KLOCKOMSTÄLLARSÅNG

Vem vet om inte okunskapens dimma
ska lätta någon gång i framtiden.
Nationen vrider klockan fram en timme.
Nu blir det ljust på kvällarna igen.

Sen barnsben har vi lärt oss rabbla läxor
och böja oss för den och den och den.
Vi har gått kring i tunga vinterpjäxor
-      men nu ljusnar det mot kvällarna igen.

Refräng:  Nu ställer vi om klockorna och glömmer allt som hänt.
                För bofinken och livslusten har bägge återvänt.
                Ett hav av tussilago står och småler på en slänt,
               och hjärtat ställer dörrarna till kamrarna på glänt. 

Låt aldrig livet bli en gammal vana.
Det bor ett lyckligt barn i var och en.
Låt själen spela bus och åka kana.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

Befria alla tröga gamla tankar
som bor i hjärnans trasselsudd, och sen;
låt tungsinnet som härskar lätta ankar.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

        Refräng

Först när vi kan förstå att själva livet,
trots allt som sker, får kraft ur kärleken,
och att det av en nåd är mänskan givet,

-       då ljusnar det på kvällarna igen.

Allt svart är ej så svart som det befaras.
Det ingår som en del i helheten.
Tids nog så kommer allting att förklaras.
Då blir det ljust på kvällarna igen.

      Refräng

Stefan Demert

06. OM ETTHUNDRA ÅR

 

OM ETTHUNDRA ÅR 

Om etthundra år, en dag som idag
med solsken och måsskri och vågskvalp och glitter
då finns inte du då finns inte jag.
Okända mänskor av främmande slag
går kring på den strand där vi sitter.

Om etthundra år har nätter och dar
fått tid att summera och sudda bland talen
- med själar som kommer och själar som far.
Men solen och glittret och stranden finns kvar.
Och tidvattnet leker med skalen.

Om etthundra år, en stund som den här.
då glädjen och sorgen förenats i friden
- går andra omkring på den plats där vi är.
Då har vi förlängesen glidit isär
och skingrats för vinden av tiden.

Om etthundra år då sitter ett par
och vilar som vi och ser ut över fjärden.
De trevar försiktigt bland frågor och svar
och undrar kanhända förstrött - hur det var
för etthundra år sen i världen.

En dag som idag, om etthundra år,
då finns inte någon som minns den här sången.
Men solen och glittret och havet består,
och varmvinden dansar med strandgräs och hår
och tidvattnet dansar med tången.  

Stefan Demert

 

 

  

07. MOT BRETAGNE

 

MOT BRETAGNE 

Vi bärs av en urgammal dyning
- att likna vid skaparens hand.
Vi går mot en rodnande gryning
och lä vid en grönskande strand.

Se stjärnorna lyser likt skatten
i himmelens svartblå schatull.
Vi går mot Bretagne genom natten
- för livets och vänskapens skull.

Och var och en bär vi på minnen
som satt djupa spår i vår själ,
men har vi blott barnsliga sinnen
så går allt i livet oss väl.

Och om vi än fråntages ratten
och fråntages sinnena fem:
vi går mot Bretagne genom natten
och färdas sen vidare hem.

Vårt liv liknas droppen i havet.
Jag tror det har mera att ge.
Att alla är delar i navet
på hjulet vi inte kan se.

På vaggande, väldiga vatten
vi går mot en avlägsen hamn.
Vi går mot Bretagne genom natten
i livets och vänskapens namn.

Stefan Demert, skriven på en segling med vännerna i laget Legion-67

 

08. BRUDMARSCH

 

BRUDMARSCH

Nu är midsommardagen här, alltmed den stora stund,
då lövsångaren liten hörs, i glänta och i lund.
Då juni står så fager brud, och varje natt förgår
liksom en aning och en doft, alltmedan ljus består.

    Nej, inget mörker råder nu, och ingen vintervind.
    Ty varm, välkomnande och vid, har sommarn ställt sin grind.
    Och solnedgången övergår, i morgonrodnad snart.
    Och nordens sommar famnar allt - och allt är underbart.

När allt nu är ett vattenspel, och löv och himlarand,
och lommen hörs i silvervik, så ger jag dig min hand.
Vårt bröllop står i sommarnatt, och stjärnan är vår präst,
och taltrasten han håller tal, på hjärtats junifest.

    Nu är midsommardagen här. Och vi har gjort vårt val.
    Och lövsångaren liten hörs, i skogens kyrkosal.
    Se nu står juni fager brud, och varje natt förgår
    liksom en aning och en doft, alltmedan ljus består.

Stefan Demert

 

 

09. HYRESGÄSTERNA

 

HYRESGÄSTERNA

 

Dagarnas vågor och nätternas skum.
Vindarna bläddra bland bladen.
Mänskorna lever i åtskilda rum
i den förkolnade staden.

Likväl så vandrar det - nu liksom förr -
änglar bland alla betryckta.
De knackar försiktigt på dörr efter dörr
och ber att få lämna en lykta.

Men inte ens änglar förmår ta sig in
där sjudubbla lås utestänger
och dobermann morrar ett tydligt försvinn!
Och ögat i titthålet blänger.

Likväl så går - som det alltid har gjort -
det änglar omkring ibland husen.
De bankar försiktigt på port efter port
och svänger dom brinnande ljusen.

Men människan släcker sitt lyse och ser
dit ner genom grå persienner.
Hon har vistats så länge i fruktans kvarter
att misstron och hon blivit vänner.

Hon söker - och vänder på sten efter sten -
en sanning bland falskhet och sägen
likväl så hänger - på närmaste gren -
den lykta hon tappat längs vägen.

Stefan Demert 

10. SÖTEBRÖDSDAGAR

 

SÖTEBRÖDSDAGAR

Sötebrödsdagar. lngen som klagar. Tillvaron går som på räls.
Far gör affärer. Syskonen leker. Mor köper nutriapäls.

Härliga tider. Ingen som lider. Världen är liten och trång.
Far gör affärer. Barnen studerar. Mor går på skönhetssalong.

Många bekanta. Mor börjar banta. Far håller formen med squash.
Ständiga fester. Utlandssemester. Aktier i säkra Bofors.

Kvalfria nätter. Inga tabletter. Far avancerar i kön.
Syskonen pluggar. Mor klipper rosor. Gräsmattan lyser så grön.

Svarta rubriker. Många som skriker. Härskare dödas av mobb.
Far gör upp budget. Mor säljer smycken. Barnen kan inte få jobb.

Svångremsåtstramning. Handlingsförlamning. Världen är plötsligt så stor.
Far säljer aktier. Syskonen super. Ångesten växer i mor

Vindarna vänder. Ismer och trender avlöser hastigt varann.
Masspermittering. Tvångspensionering. O huru allting försvann.

Vindarna blåser. Nya prognoser. Ge oss en hållfast idé !
Snart är vi gamla: Vad ska vi samla som har nån trygghet att ge ?!

Kärvare tider. Insikten svider. Ingen vet vad som har hänt.
Vända på slanten. Bort med guldkanten. Dagen är grå som cement.

Stjärnorna skiner på välfärdsruiner i hamstrarnas glädjekvarter.
Allt var en bubbla. Far börjar grubbla. Mor ligger vaken och ber. , .

...om :

Sötebrödsdagar då ingen mer klagar och tillvaron går som på räls
Då far gör affärer och syskonen leker och mor går i nutriapäls.

Stefan Demert

11. DAGGDROPPEN

 

DAGGDROPPEN

 

Gråt ej, lillasyster. Världen är en storm.
Genom alla tider söker den sin form;
det som så sig söker har en gömd vision,
sprungen ur en grynings allra första ton.

Gråt ej, lillasyster. Vinden ligger på.
På det stora fältet börjar lien gå.
Ax och agnar ryker. Skördeklockan slår.
Det som lagts i mull i mognad övergår.

Gråt ej, lillasyster. Världen är ett larm,
sen det första barnet sov på livets arm.
Under ögonlocken svävade en dröm,
ännu inte snärjd av tidens virvelström.

Innan lås och stängsel, skuld och törnetagg
blänkte ännu världen som en droppe dagg.
Gråt ej, lillasyster, du må vara glad
- daggen återvänder alltid till sitt blad.

Allting vänder åter varifrån det kom.
När en cirkel slutes, börjar cirkeln om.
Resan är oändlig. Larmet en chimär.
Du har alltid varit den du alltid är.

Stefan Demert

 

12. JORDGUBBSTÅRTAN

JORDGUBBSTÅRTAN                              

                             

Han trodde livet var en tårta. Han trodde allt var jordgubbsrött.
Det var hans egen ettårsdag och allting syntes sockersött.
Han var sin mammas lilla gubbe, han var sin faders stolta hopp;
och det fanns en stor förväntan inför sonens levnadslopp.

Han hade mössan full av längtan, men han hade glömt att skaffa skor,
och man måste kunna koden till den portgång där man bor.
Likväl så tog han sin examen, men fast han nu var stora karl´n
så gick han vilse i kvarteret som ett storögt litet barn.

När han var mitt i mänskomängden och kände skruvarna dras åt
kunde han sakna vattenpölen där han lekte med sin båt.
Han bet i många sura äpplen men ganska sällan i choklad,
och fick gråta innan kvällen om han varit alltför glad.

Han fick ett vapen utav staten och han blev uppställd i ett led.
Där fick han lära sig att dräpa för att bibehålla fred.
Det var med stigande förvåning som han tog del av allt omkring.
Han blev allt tystare med åren, och snart begrep han ingenting.

Han hade hört att livets mening var karriär och kapital.
Men när han skulle gå i båten så var spången alltför smal.
Han hade lärt att inte störa och vara artig i sitt sinn´
men han höll upp så många dörrar att han aldrig själv kom in.

Han trodde allting hölls på avstånd med såväl själv- som fjärrkontroll
Men han blev varse snart att livet trängde på från alla håll.
Han trodde kvinnan var en ängel. Han trodde kärleken var allt.
Men när det brann som bäst i spisen så var rummet ändå kallt.

När han som pojke låg i gräset och såg en himmel utan slut,
kunde han färdas med sin tanke utan gräns oändligt ut.
Då fanns förundran och förväntan, och framför låg ett äventyr.
Men det kom käppar in i hjulet och hans vagn gick över styr.

Han hade mössan full av längtan, men han hade glömt att köpa svärd.
Och man måste kunna koden in till människornas värld.
Han hade klöverblom i hjärtat. Kärleksfull var ögats glans.
Men det gick frost i jordgubbslandet, och glädjen frös ihjäl nånstans.

Det var en värld av dubbla budskap, av reprimander och beröm.
Fast hans föräldrar gick ur tiden var han låst av deras dröm.
Dom satte Luther på hans axlar, dom sådde Jante i hans själ.
Och efterhand blev han förvandlad till en rädd och kuvad träl.

Han kanske verkar rätt patetisk, och han kan tyckas rätt banal,
men han föds runt om i världen varje dag i tusental.
Ja, han kan verka rätt patetisk och han kan tyckas rätt banal,          
men han föds runt om i världen varje dag i tusental.

Stefan Demert

13. TILL NARRARNA

 

TILL NARRARNA

 

Narren håller spegeln framför ansiktet på kungen,
och kungen ser förskräckt hur blek och villrådig han är;
av tiden är han härjad och av ångest är han stungen
och giftet börjar sprida sig till ven och till artär.

Refräng:     Den stora skälvan föregås utav den lilla darren.
                    Det kommer liksom smygande att allting blivit fel -
                    Men kungen låter bödeln kapa huvudet av narren
                    och efterlyser gladare och bättre gyckelspel.

Så lurar han sig själv, och så lurar vi oss alla.
Vi ljuger så det osar och förnekar våra ljus.
Det är först när rummets väggar vacklar till och börjar falla
som vi märker att vi håller på att, mista vårat hus.

Refräng... 

Narren viskar sanningar i kungens ena öra.
Med misslynthet och häpnad tar han del av vad som sker.
Det är mycket han ska smälta utav allt som han får höra
- och för varje dag som går berättar narren bara mer. 

Refräng.. 

Hör narrarna som ropar att vi smiter ifrån fakta;
nog känner vi till narrarna och deras gamla skämt!
Och allt dom vräker ur sig är omöjligt att beakta.
Då fick man gå omkring med stora skälvan nästan jämt.

 Refräng... 

Låt narrarna och speglarna förpassas ner i säcken,
och låt oss konstatera blott, att det som sker det sker.
Vi sluter våra ögon så vi slipper skåda skräcken
som grinar oss i ansiktet och tecknar tummen ner. 

Refräng...  

Vi gjorde vad vi kunde, vad vi mäktat med och orkat.
Nu njuter vi av stunden och för glaset till vår mun.
Säg till när träden törstar och när ängarna har torkat,
och öknarna tar över - så ska vi borra brunn. 

Refräng...

Stefan Demert