BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

BARN AV DEN SKYMMANDE KVÄLLEN

Vi har varit med förr. 

                                                                               .

Vi kan rutinerna, 

förberedelserna inför natten
- vi vet vilka lampor som ska släckas,
vilka ljus som ska blåsas ut.

Är det något vi känner till
är det hur man åstadkommer mörker.

Vi är barn av den skymmande kvällen,
de rastlösa dagarnas folk.

Svalor med fastspikade vingar.

Snart är det oss rubrikerna talar om.
Askflagor har redan synts i luften.

Mullret hörs ännu på avstånd.

Tecknen är tydda.

Men så länge det elektriska ljuset
brinner lyssnar ingen på teckentydarna

– dock: när mörkret inträder 

söker man efter dem
dragande från hus till hus med facklan
i den ena handen och kniven i den andra.

Så har alltid rädslan sökt sitt offer
i tron att rädslan ska försvinna efter dråpet.

Vi är barn av den skymmande kvällen.

Vi hör inte viskningarna; vårt språk

är skriket, sirenen, skottet, motordånet.

Men under jetplanens landningsbanor
växer ett rotsystem
bärkraftigt av beslutsamhet.

Ni, barn av den skymmande kvällen,
systrar och bröder, skördetiden är inne.

I natt ska frukterna plockas.
I natt ska ängarna slås.

I månsken ska allting bärgas
och bäras i ladorna in.

I natt, eller nästa.
Ägget vilar i redet. 

Tiden ruvar.

När fågeln föds faller skalen dånande,
genljuder varat av det smärtans skri 

som uppstår när alla 

bristningsgränser överskrids.

Och detta sorgsna skri 

får människornas hjärtan att vibrera.

Så reser sig fågeln av vatten 

och rätar vingarna av eld.

Dess ben är blixtar mellan buk och jord.

Fågeln med den hårda klon och det mjuka dunet.
Och fjäderlätta hjärtat.

Fågeln med lienäbben och det milda ögat.

Vi har varit med förr.

Nu har vi bara att vänta.

Och kasta allt vi samlat in i fågelgapet
så att den växer och blir klar att flyga
och inte sjunker samman tärd och svulten
med millioner möjligheters människor
kvävda under buk och vinge.

Stefan Demert