23. GUD ÄR DE FATTIGAS GUD

 

GUD ÄR DE FATTIGAS GUD

 

Gud är de fattigas Gud. Han fryser med oss i tälten.

Solen bränner hans hud när han svettas med oss på fälten.

När dagen är hetast han sitter med oss i skuggornas ro under träden.

Det är han som är elden i facklornas bloss,

när nattvinden drar genom säden...
när nattvinden drar genom säden...

 

Gitarrerna sjunger mot hjärtan och bröst,

mot skjortor som fläckats av jorden.

Nu ljuder de urgamla orden

de sorgsna till lindring och tröst.

 

Gud är de fattigas Gud. Av kejsarens piska han randas;

de jordiska kejsarnas bud gör luften tung när han andas.

Han är blodet som rinner ur våra sår; han är benet och handen som domnar.

I rännsten, i djungel, i massgrav, på bår,

är han ögat som slocknar och somnar...
är han ögat som slocknar och somnar...

 

Gitarrerna sjunger mot hjärtan och bröst,

mot skjortor som fläckats av jorden.

Nu ljuder de urgamla orden

de sorgsna till lindring och tröst.

 

Gud är de fattigas Gud. Han fryser med oss i tälten.

Solen bränner hans hud när han svettas med oss på fälten.

Han går vid vår sida i ofärd och natt, Han deltar i allas vårt öde.

Och bortom hans sorg och hans klingande skratt

där lyser en ros och ett flöde...
där lyser en ros och ett flöde...

 

Gitarrerna föddes ur susande träd;

och träden ur skaparens händer;

och regnet mot slagfält och bränder

är samma som skänker oss säd...
är samma som skänker oss säd... 

Stefan Demert