AVSKEDETS SMÄRTA

AVSKEDETS SMÄRTA

(Finns inte på Spotify pga utrymme, bara på CD-n.)

En mild vind sveper in från havet.
Den doftar tång och fjärran länder.
Båten vid kajen rör sig av den lätta dyningen.
Segel och linor görs redo, och alla kajers övervakare,
kustlinjens måsar, kastar sig skränande
mellan hav och himmel. Solblänk i vattnet.

Det är tid för uppbrott.
Det är avsked och högtidligt vemod.
Och orden till de anhöriga och vännerna på kajen:
– Vänta mig inte tillbaka.
Ni bor i mitt hjärta, och jag i ert.
Men vänta mig inte åter.

Om vi ses igen eller inte får vi aldrig veta,
ty då är vi inte samma varelser
som en gång skiljdes från varandra.
Sörj inte sorgen: den är en del av allt.
Vi bestämmer själva hur stort avståndet
ska bli mellan oss – ljusår eller famntag.

Människan kan inte spikas fast i tiden eller marken.
Hon är född med en biljett i handen.
Hon är född i krubbans halm under en resa
och inte i ett hus där tiden stelnat.

Den vägg finns inte där hon kan hänga bilden av sig själv.
I varje vägg som muras finns också sprickan inbyggd,
och i varje porträtt som stirrar ut i rummet
är rörelsen förintad och blicken saknar liv.

Det uppbrott som inryms i varje sekund förnekas av bilden
– och människan är ingen bild.
Hon är en rörelse. 

Vät inte kajerna med tårar. Ge havet fullmakt att få bära oss,
att sära oss – och åter föra oss tillsammans. 
Och när du känner igen en människa så är det säkert 
någon som du en gång kramade, gråtande på kajen, 
någon vars kind du med dina tårar fuktade, någon
om vars nacke du med dina händer höll, någon som reste
med ditt namn på sina läppar och med en bild av dig
i fickan närmast hjärtat. 

Smärtan är en eldröd horisont med solen sjunkande i hav och natt.
Men ur samma hav föds varje morgon solen som ett ägg.
Vem minns då solnedgången kvällen innan?
Och vem kan oupphörligt stirra in i solen?
Var tacksam att du fått förmågan att sänka blicken
och kan vända dig mot mörkret och finna ro för ögat,
lä från allt det ljusa.

Ge havet fullmakt, ge vågorna förtroende.
Lägg allt i vindens hand. Den följer ingen tunnel
eller fåra, den kan ej fångas in i nät och fållor.
Den är sitt eget hem och måste vidare. Som du.

Och högst där uppe ser du, om du skuggar med handen,
hur örnen passerar solskivan. Överblickande.
Den äger inget hem i världen – den bor i sina egna vingslag.

Stefan Demert