VÄKTAREN

VÄKTAREN

Det är jag som är väktaren.
Jag bevakar den minsta cellen.
Inne i den.
Det är jag som har nycklarna.
Jag hör hur fångarna väsnas
där utanför i friheten.

Jag ser genom fönstergluggen
Hur de jagar omkring
På gator, i parker,
och hur kön ringlar sig
från celldörren genom korridorerna
nedför trapporna ut på gårdsplanen
in under lamporna
bort mellan fasaderna.

Men jag går mitt mönster
på cellgolvet
evighetstecknet
domusrörelsen
med händerna på ryggen
och nyckelknippan
slående mot låret.

Man krafsar på dörren.
Man slår, man sparkar.
Men jag bevakar cellen.
Man bönfaller. Hotar.
Men jag är lugn.
Dörren håller.

Jag väntar hela tiden på att dom
ska komma på lösenordet.
Att lappen ska stickas in
mellan dörr och golv.

Då
ska jag låsa upp
och låta alla utanför
återvända in.