VÅRENS LÄRKOR

VÅRENS LÄRKOR

Kvitterlek.
Hela himlen deltar.
Det är lärkorna över fälten.

"Är näktergalen kommen i Lund?”
undrar Karlfeldt från sin molntapp
över Färjestaden.

Bland vågblöta strandstenar
gnabbas och skränar måsarna.
Solen exploderar i vattnet!

Vad är en människas längtan värd?
Och hur många får följa sin längtan?

Låga dimmor på myren.
Näktergalen igen.
"En majnatts melodi har sprängt mitt bröst”,
viskar Gullberg från sjukhussängen.
”Det skulle vara lätt att dö i natt.”

Varför är allting på gränsen
till det outhärdliga.

Alla dessa sjunkna skepp.
Alla skatter i djupen.
Som tindrar för musslor och nejonögon.
Och för oss hemlösa som tror oss äga.

Ett stort tårfyllt öga följer vår väg.

Ännu ofödda barn trevar efter våra händer
för att få oss att sakta in och se dem.

Hela tiden lärkorna. Som ett tak av sång över oss.

Det måste vara vår…
Varför då dessa efterhängsna vinterkläder!
Usch varför har vår ande blivit instängd i en flaska?

Vi trevar längs glasväggen utan att lyfta blicken och upptäcka
att flaskan inte är försluten -
att vi kan se molnen passera där uppe.

Vi behöver bara v å g a se, våga stiga och återinta
den vidsträckthet vi kommer ifrån och färdas i.

Jublande kommer lärkorna att ta emot oss.
Vår efter vår.