VILDKATTENS GÅRD

-

VILDKATTENS GÅRD                         

I många skogsbryn och gläntor

står tomma hus och visthusbodar,

utråmade ladugårdar,

hovskrapade spiltor.

Tömda hem.

Glömd gråstock i grönska.

Dammtrådar och spindelgarn

håller lagårdsbåsen upprätta.

Torra insektsdelar spretar

i hörnskrymslen och fönsterprång.

Genom svarthålen mellan golvtiljorna
tränger lukt av jord och sorkspillning.
Man anar snabba, tysta väsens ögon.

En vildkatt äger gården. Tigerrandig och tungbukad.
Han hittade den för tre år sen och trivs bra.

Husets sista människa bars härifrån

av vitklädda ambulansmän.

Kommunen tog hand om en tankspridd åldring till;

hon trodde det var självaste änglarna

och höll bibeln hårt.

Sen kom då katten, gick husesyn och stannade,

Slipstenen och Vedkubben såg att gården bytt ägare

- och fortsatte tala yxor.

Ibland suckar boningshuset, knäar till och knakar.
Mössen sprätter skrämda in i vägghålen.

Katten gäspar.

Tiden verkar ha lämnats kvar av människorna:

gråsuggan i jordkällaren hör golvet ovanför

hasa mot filttofflorna;

lockespindeln märker att någon trummar med fingrarna

mot det snea köksbordet,

Ännu.

Askan i vedspisen rör sig.
Något andas i närheten

- och någon går till brunnen på nätterna, sägs det,

och fyller den med sten,

Världen är fortfarande upp och ner
konstaterar fladdermössen

innan de somnar bland bjälkarna i soluppgången.