ALMANACKSATLETEN

ALMANACKSATLETEN

Almanacksatleten är upptagen jämt,
sitter mitt i smeten som han själv bestämt.
Klocka och kalender är hans lås och garn.
Med snabba blädderhänder klappar han sitt barn.

Kastar i sig fikat, nuddar hustruns kind.
Allt är redan spikat. Rusar genom grind.
Jämt är klockan slagen när han drar förbi.
Han är låst av dagen som han lever i.

Men han finner glädje i att säga så:
”Torsdagen den tredje, vecka fyrtiotvå”.
Arbete och fritid spelar ingen roll,
allt ska inplaneras så han har kontroll.

Almanacksatleter – oftast är det män -
sitter jämt och äter lunch med den och den.
”Han kan inte svara, pröva om en stund.
  Han har just ett möte med en viktig kund.”

Många järn i elden varje röd minut,
aldrig att han unnar sig att pusta ut.
Inte ens på kvällen; då har han sin squash.
Efter sista smällen är det ”hej” och ”mors”.

Klockan tjugo nollnoll bränner han sig brun.
Tjugotvå och trettio drar han över frun.
Stjärnorna de blänker uppå himmelen,
men atleten tänker: ”Schemat höll igen!”

När så döden ringer på hans telefon,
svarar sekreterarn: ”Vem får jag hälsa från?”
Men hans jack dras ur, och när han sänks till frid,
hör man från hans kista: ”Jag har inte tid!”.

Stefan Demert