STRÄNDERNA

 

STRÄNDERNA

Vi lever på samma planet men vid olika stränder.

Hur ska du kunna känna igen klipporna i mitt landskap
och veta var skrevorna finns där vattnet samlas
till laguner för skräddarna.
Inte vet du var min strandängs blomma står.
Den dunkelblått doftande.
Inte kommer fåren fram ur trädskuggorna när du ropar. 
Och när humlorna sjunger i lönnen är det inte på ditt språk.

Vi måste varsamt beträda varandras ägor och gläntor.
Vem ger dig rätt att höja rösten i min skog?
Ser du inte att fåglarna lyfter?
Hör du inte fladdret av skrämda vingar?

Om jag bjuder dig att gå på mina stigar,
måste du gå som om du gick på helig mark.
Inte för min skull. Men för vår.

När jag visar mitt gömställe, som ingen annan har sett,
och när jag pekar på trädet som liknar en häger,
får du inte föra det vidare och med andra förhåna det.

Jag vet var den gamla paddan bor.
Hon som är klokare än tusen skriftlärda.
Om du för alla förtroenden och allt jag visar dig 
till torgs, har du mer svikit dig själv än mig.
Men framför allt oss båda.

Ge inte efter för trycket från dem som säger
att vi bor vid samma strand.
Deras förklaringsberg är en kulle, en mullvadshög.
Var och en bär på sin unika sanning.

Men om du i mig kan se din egen själ skymta,
så förstår du språket som humlorna sjunger på
i min lönns lövverk.

Då kommer mina får fram under träden när du ropar.
Då bjuder jag dig att knäböja vid min blomma.
Den dunkelblått doftande.

Stefan Demert