15. SÄTTPOTÄTEN

 

SÄTTPOTÄTEN

 

En grönskande björk, ett torp och en sjö. En humla mot köksgardin.
En yxa som blivit gammal och slö, och vemod i järnkaminen.
Så kommer en dag - så går det en dag, och själv är man snart försvunnen.
Men ved har jag så det räcker ett tag, och vatten det finns i brunnen.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Ett rött litet torp, en sjö och en björk. En fjäril bland rosentaggar.
En glänta intill en granskog så mörk, som infångar vind och vaggar.
Och bort blåser både människor och blad, och bort blåser mången blomma,
att lysa i någon avlägsen stad när byarna lämnas tomma.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Och årstider kommer, årstider går. Aprilsolen blottar sanden.
Och sångsvanen kommer åter i vår, och ropar en tid vid stranden.
En glittrande sjö, en björk och ett torp. En regnby som ryser viken.
En ovädershimmel, svart som en korp, och hästhov i alla diken. 

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Dom redskap jag har är bruna av rost, och rosten tog mina vänner.
I brevlådan ligger numera post, från såna jag inte känner.
men ändå så kan jag känna mig rik, när älgen går över tunet
och kvällssolen spiller guld i min vik, och lyser på maskrosfjunet.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Stefan Demert