17. STJÄRNKLART

 

STJÄRNKLART                                                                                                                                               

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I halvmörkret plitar jag ner med min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

När jag tittar rakt ovanför ser jag en stjärna
som kanske ej ens existerar i natt.
Och hur jag än plågar och frågar min hjärna 
kan jag inte begripa ett skvatt.

Jag är dum som ett spån på en grön liten ärta,
i utkanten av en gigantisk galax.
Men vill man ha svar får man fråga sitt hjärta
- och då kan ett svar komma strax.

För då kan jag känna att stjärnan är nära, 
att stjärnan är ögat och ögat är ljus.
Ej olik min nagel är nymånens skära,   
och världsalltet ryms i mitt hus.

Här sitter jag nu en förklädd gammal ängel,
i paradislunden en nåderik stund.
Och stockrosen blommar igen på sin stängel;
dess doft drar förbi en sekund.

Det är fjärde augusti, och stjärnklar är natten; 
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,   
har himmelen funnit ett daggkåpevatten   
att spegla sin vidsträckthet i.

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I nattmörkret lägger jag undan min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

Det är natt i augusti, men jag sitter oppe;   
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,
har himmelen funnit en daggkåpedroppe 
att spegla sin vidsträckthet i.

Stefan Demert