ÅRSRINGAR

ÅRSRINGAR

I trädets väsen råder ingen brådska.
Det räknar sländorna förstrött.
Det håller armen ut för spindelväv att vävas;
det låter offren surra mellan löven.
Det mäter rymden varje år
med nya gröna centimeter.
Det låter stjärnor vila i sin krona
och lyfter månen över låga snår.
Det böjer ned en gren mot älgens läppar
och skyddar fåglarna i korta fågelsömnen.
Det låter nyckelpigan krypa uppför stammen
som ett vandrande hjärta
med levnadsåren präglade i skölden,
och kastar höstetid sina mynt på marken:
som en hotellgäst
som blir uppmanad om förskott innan vilan.
Som ringar vidgar sig i vatten
så vidgar ringar sig i trädet Jordabok
som ekon av det frö som en gång föll.
År läggs till bark.

Jag går mig själv till mötes.
När vi står framför varandra
− mina jag −
sker ett utbyte av frön