JAG ÄR DEN SÖKANDE MÄNNISKAN

JAG ÄR DEN SÖKANDE MÄNNISKAN

Jag är den sökande människan.

Man skrattar åt mitt hjärta.

Man drar isär mina ord och stoppar sina egna emellan.

Man vänder mig mot mig själv och vill ha över mig på deras sida.

Man hånar mina tankar, mina ord och erfarenheter.

Hur länge ska jag låta dem förödmjuka mig?

Man vill leda mig in bland boskapen och få mig att acceptera kätten och den ditlagda födan.

Man blundar när jag tänder ljus och ber en bön och lovprisar hellre mörkret i starka sånger,
hårda som härdstål, födda ur provrör och utselekterad kunskap.

Man påstår att jag är oanvändbar.

Man påstår att jag inte vet mitt eget bästa

– som skulle vara att tystna, att böja mig och så fort som möjligt försvinna.

Man fäster ord vid mig - som fanatiker, galning, grubblare, sekterist, flummare. Ja, vadsomhelst för att få mig inplacerad, katalogiserad, överblickbar och avfärdad.

Man vill göra upp räkningen med mig, helst utan att jag ens är närvarande.

Jag är den irriterande lusen i den intellektuelles hårbotten, farligt nära hans hjärnsubstans, Hans Gud.

Detta är det värde jag har. Men min stund kommer.

Jag kan vänta. Jag har väntat förut.

Jag kan vänta. Ett liv. Två liv.

Så många som krävs.

Men det är inte hämndens stund jag ser fram emot.

Det är återföreningens.

Mötet mellan klarögda.

Med våra vapen nedlagda.