JAG RESER

JAG RESER

Jag reser. Jag reser. Jag reser idag.

Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.

Jag reser. Jag reser och säger farväl.

Ni kände mig aldrig, och aldrig min själ.

Vi sågs några timmar på stranden,

På stranden som åtskiljer hav;

Vi utbytte gåvor och krav.

Men spindelvävstunna var banden,

blott ord var de spunna utav.

Båtar i ravinen i dimman.

Vågorna för oss isär.

Sekunderna faller ur timman.

Ingenting kvarstanna här.

Jag är en vandrande gud

Som kommer från himlavalv höga,

Jag har levt under älgarnas hud,

Och sett genom hararnas öga.

Jag har svävat med örnen i örnarnas land

och svingat mig ut över stupen.

Jag har ringlat med ormen i öknarnas sand

och glidit med valen i djupen.

Men jag reser. Jag reser. Jag reser idag.

Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.

Jag reser. Jag reser och säger farväl.

Ni kände mig aldrig, och aldrig min själ.

Jag fanns i de tidiga disen

Som föddes ur gryningens gas.

Jag levde i fas efter fas

allt tätare. Sedan kom isen

och formade världar av glas.

Jag sov i de urgamla Bergen.

Jag kväkte med grodan i dyn

Och stirrade glosögd mot färgen

som regnbågen välvde i skyn.

Jag är en gammal gesäll

en lärling i myten om livet

som vandrar från gryning till kväll

att fullborda det som är skrivet.

Jag gick genom sekler i mänskogestalt,

men nu är jag framme vid grinden;

min kropp går till jorden som del av dess salt,

min ande försvinner i vinden.

Jag reser. Jag reser. Jag reser idag.

Glöm vad jag hette. Det var aldrig jag.

Jag reser. Jag reser och säger adjö.

Vi möts där det varken finns eld eller snö.