JORDEN ÄR VÅR MODER

JORDEN ÄR VÅR MODER

Våra späda kroppars vagga.

Våra gamla kroppars viloläger.
Vår lekamens hem.

Till henne återlämnar vi allt

– utom vår eviga gnista.

Människa, din moder talar till dig.
Vänd dig inte bort. Hon viskar.

Försök, anstränga dig att höra vad hon säger.

Försök, genom det kaotiska myllret av människoröster urskilja vad hon vill.

Kanske söker hon din hjälp.

Nu ropar hon till sin moder solen, och solen bistår,

men inte ens hon, den jättelika, förslår något mot människans förslagenhet.

Nyfikna, genom trädens lövverk,

ser orangutangerna avverkningsmaskinerna
långsamt äta sig närmare.

Förgäves letar slaguggleparet ett häckningshål i en trädstam.

Hungriga intar insekterna de döda soldaterna.
Grå kryper säden längs marken.
Vita lyser fiskarnas bukar när de livlösa driver med floden.

Jorden klarar sig alltid. Hon har varit ensam förr.

Hon har sett många barn gå under.

Det är för omsorgen om oss hon ber om hjälp av oss själva.

Det är hennes hjärta som bultar i oss, inte vårt.

Får hon hjälp, föryngras hon och bär sina barn med glädje: leende vaggar hon oss in i livet och ur det,

tyst nynnande de ordlösa sångerna, alltid sjungna vid vagga och viloläger.

De tonlösa sångerna.

En dag ska vi förstå de ord som inte finns, de ohörbara tonerna.
Tills dess måste vi lära oss lyssna till de ord vi förmår tyda,
det övertydliga klarspråket: Det enkla ropet på hjälp.