BÖDLARNA

BÖDLARNA

Herre.

Välsigna bödlarna.

Ty de veta icke vad de göra.

Ditt ljus bor i såväl dem som i deras offer.
Du känner dem alla. Du vet deras väg.

Vi känner dem inte, Herre. Vi svär oss fria.

Vi tvår våra händer. Vi sminkar över våra bödelsmärken.
Vi pekar och säger: Se bödlarna!

Du känner bödlarnas ensamhet.

Du är med dem när de ordnar med sina don i gryningen;
när de provar falluckorna eller drar längs eggen med fingret.
Du känner torterarnas hjärtan.

Herre. Välsigna bödlarna.

Förlåt dem deras blindhet. Och förlåt oss våran.

Förlåt mullvaden för att den inte ser stjärnan,
och måsen för att den inte känner jordens gångar.

Förlåt oss, när vi ropar ut de skyldigas namn

men glömmer våra egna; när våra tungor i oförstånd
klipper sönder våra medmänniskor.

Varje gång vi vänder någon ryggen
stängs en möjlighet framför oss som en dörr.

Inte dömde du den första bödeln,
barnet med en sten i handen.
Du bara insåg att han blivit till.
Och lika lite som du dömde den förste,
dömer du den senaste i raden.

Medan vi för lista över bödlarna.
Och skriver dyra räkningar i våra hjärtan.

Du dömer inte. Du väntar. Du ser tiden an.
Och ser hur bödlar och offer byter plats,
hur svärd lämnas över från en hand till en annans.

Dansen går i spegelsalen,
ty endast kringgärdade av speglar
kan vi peka och ropa: Se bödlarna!

Som rovfåglar kretsar bödlarna över världen

Medan blivande skarprättare slumrar i ägg

Vem torkar bödelns tårar

Vem vaggar bödelns huvud i sitt knä

Vem kysser hans näbb och värmer hans klor i händerna

Herre. Välsigna bödlarna

Stefan Demert