CIVILISATION

CIVILISATION

Ur vår civilisation har vi redan kramat det mesta

– som vatten ur en svamp.

Nu börjar sönderdelandet av själva svampen.

Det skapas ständigt nya behov

av saker vi inte behöver, 

på bekostnad
av våra andliga behov.

Vi är ett primitivt folk

i ett underutvecklat land.

Vårt liv går ut på att förneka döden,
att se den som en fiende i svart kappa,
som hotar vårt och våra vänners liv.
Döden blir en vak vi sparkar i

- ett sugande svart hål -

och livet den is som omger vaken,
och som vi försöker få naglarna att fästa i.
I panik.

Liv och död är samma vatten - i olika stadier.
Vi bygger upp idyll - och pysselmurar mot döden.

Vi skulle aldrig kunna sitta på huk vid lägerelden
och tala förtroligt med andarna omkring oss.

Tanken får oss att rysa, nej, vi knäpper på elspisen,
sätter på radion och håller lamporna tända.

Allt för att slå sönder tystnaden
och splittra mörkret som vill in.

Vår trygghet är programmerad och statsstyrd.

Vi bekämpar döden med strålkanoner
och hjärt-lungmaskiner.
Medicinskåpen är fyllda.

Vi hyllar dem som lever längst.
Sådan är vår civilisation.
Primitiv.

Den har inte gett oss annat än ting
att råda över och handskas med.

Vi staplar dessa omkring oss
och skruvar upp volymen.

"Vad tyst det blev” kan någon säga,
när samtalet kom av sig några sekunder.

Vi borde fatta varandras händer, vara tysta -
och försöka skaka av oss allt

som civilisationen lagt på våra axlar,
och försöka uppnå den gemensamma känslan
av att vi alla delar varandras öde.

Stefan Demert