DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

DE SINNRIKA KONSTRUKTIONERNA

Här står jag.

Jag är en sinnrik konstruktion

en som sådan inte märkvärdigare än babianen, termiten eller tallen.

En dag gick ett mycket litet djur på mitt vita papper,
tripptrampade på det oskrivna.

Ett mycket litet djur. Troligen svart.
En glansdager på det som måste varit en av täckvingarna
var liten som en knappnålsspets. Men syntes.

Verkade ha bråttom. Men tvärstannade plötsligt
och gick tillbaka tre centimeter, för att åter stanna
och vika av i en ny riktning. Men vem färdas rakt?

Särskilt inte på vita vidder.

Djuret gick länge villrådigt och oroligt fram och tillbaka
längs papperets kant tills det kom på, som en sista utväg,
att det kunde flyga.

Var vid försvinnandet iklädd världens minsta reflex.

Där det hade gått framträdde ord,

och efter att ha rådfrågat babianen, termiten och tallen

fogade jag samman orden till meningar

om ett mycket litet djur, som bars bort av vinden utan ett ord.

Vinden.

Den namnlösa, ljudlösa, osynliga. Asplöven rör sig: vinden passerar.

Det tjuter i en springa: vinden passerar ljudlöst.

Det är materien i vindens väg som frambringar ljudet.

Luftströmmen runt och genom föremålen är osynlig,

men synlig dess verkan:

Båtar lyfts upp på kajerna. Granar knäcks. Tak flaxar bort.

Vi sitter i vindens väg.

Den pressar ljud och tankar ur oss och återvänder
när den mojnat och leker runt med löv och papper.

Mjuk och följsam. Den känner sin styrka:

Håller vi oss inte lugna blåser den oss bort över träden.

Så här står vi nu:

jag och babianen, termiten och tallen.

Notera våra sinnrika konstruktioner.

Se våra glansdagrar!

Hör tonerna som pressas ur oss!

Lyssna till vår sång om ett mycket litet djur som en gång
gick på ett vitt papper under loppet av trettiofem sekunder
under den månad som benämns juni,

det år, som enligt en viss tidräkning kallas 1979.

Lyssna, medan taken flaxar och båtarna
stiger mot skyn.

Stefan Demert