DEN ENSAMMA BONDEN

DEN ENSAMMA BONDEN

Någonstans har jag en skörd att bärga,
innan detta liv är tömt på nektar,
innan jag kan stiga på den färja
som för mig vidare i illusionen;

då skiftar ljuset, då förändras tonen,
och nya dofter förs av nya fläktar.

Men fast jag vet att livet är ett flöde
där var och en tar hem den egna sådden,
att inget skapat undkommer sitt öde,

så är det ändå svårt att skiljas ifrån vänner

- när natten svalnar ner den sol som bränner,
och jorden omsluter den nya brådden.

Jag sjunger tröst för mig – och kanske andra:
vi ses igen, men inte som vi anat;

ty var och en har fått sin väg att vandra
dithän där allting man sig själv förlåter
och lägger av sitt dok - då ses vi åter
och får ta del av vad vi själva danat.

Då möts vi alla under jätteträdet.

Men innan dess har jag en skörd att bärga,
ett sista svärd att hamra ut på städet

– att brukas mot mig själv i slutduellen;

när den är över, och det släcks för kvällen:

– till rosten överlämnar jag min värja.

Stefan Demert