DEN LYCKLIGA ÅSNAN

DEN LYCKLIGA ÅSNAN

Säg, var är början och var är slutet 

på detta ömkliga äventyr?

Man traskar på lika oförtrutet
som var man offer för nån dressyr.
Det är som vore man styrd av tömmar
d år man gå r fram på sin åsnele d.

Den enda moroten är de drömmar
som man kan smycka sin vandring med.

Man går med skygglappar, man är selad,
man drar en vagn som man inte ser.

Det känns som vore man sönderdelad
och liksom åtskild från något mer.
Det är som själva den trånga synen
gör att man traskar i samma spår.
Man ser ej längre än ögonbrynen
och knappast fötterna där man går.

Det är som vore det nån längs leden
som går bredvid som en skugg-gestalt;
och man kan ana men inte se den

- om man ej mäktar att göra halt.

Men kan man stanna och vara stilla

och se sig runt på den plats man står,
så ska man se att allt var en villa
och att man gått i ett cirkelspår.

Då spricker seldon av gammalt läder
och alla skygglappar faller av.

Och vagnen blir blott en hög av bräder

– och därmed upplöses tvång och krav.
Allt det som kroknat och varit fruset
det rätas ut och det tinar opp.

Och skuggestalten var själva ljuset,
som nu tar boning uti ens kropp.

Och ingen morot och ingen piska
ska driva på en att ta poäng.

Ini sig själv hör man någon viska:
"Du är en åsna på livets äng!"

Och likt en drucken bland gräs man vacklar,
och bland bedövande blomsterdoft
tar man ett hopp över sina skacklar,
- en lycklig ande i lyckligt stoft.

Stefan Demert,  Långfredagsnatt 1992