TECKEN

 

TECKEN 

Tillsammans
skär vi papyrus.
De tjockaste stammarna.

Några av oss lämnar kanoterna 
för att komma djupt
och skära av vid bottnen.
De andra vaktar mot krokodilerna.

Tillsammans
samlar vi papyrus.

Vinden går i vipporna
och stryker blad mot blad.
stam mot stam
och krusar flodens vatten.
Det är det vackraste ljudet av alla: 
vindens papyrussång.
Viskningen av vass mot vass.

Vi vet det inte, men det är tusen år före Kristus.
Vi ska göra ark, för att där fästa våra tankar
– och om det är möjligt, våra känslor.

Tillsammans
hämtar vi papyrus
till ark för våra tecken.
Men det måste gå fort.
Vi har inte många dagar på oss.
Våra liv är korta, 
och det är mycket
vi måste hinna berätta.

Vi samlar kanoterna fulla. 
Ända till skymningen,
då horisonten lyfter månvaggan,
och flodens vatten stillnar
och vinden har återvänt
till öknarna.

Våra liv är korta.
Men den stora trösten är
– nu när stjärnorna tänds en efter en -
att de är så många.
Och att vi själva
i liv efter liv 
möter våra egna tecken.

Stefan Demert