DEN SISTE I STAMMEN

 

 DEN SISTE I STAMMEN     

Det finns en stam
som bara består av en man. 

Han är den ende
som talar stammens språk. 

Han ser in i elden och mumlar,
nynnar för sig själv gamla
stridssånger och vaggvisor. 

Han är helt ensam om sitt språk,
sin bakgrund, sina minnen av stammen.
Han har ingen att tala med.

Ibland ropar han över dalen
för att höra ekot återkasta hans språk.

Han är både stammens hövding och undersåte.
Han är alla kvinnorna och barnen 
och alla de stolta krigarna.

Han är de många berättelserna
och de många stegen stammen vandrat.
Han är tårarna och skratten.
Han är all den tid stammen har funnits.

Nu hänger han på kvisten efter regnet
som det stora trädets allra sista droppe.

Världen känns honom alltmer främmande.
Solen har han sett, och månen.
Floderna och de många djuren, Allt som växer.
De förbiglidande molnen.
De älskvärda men obegripliga människorna.

Sina händer känner han. 
Benen som burit honom.
Kölden har han upplevt. Hettan likaså.
Och den ombytliga vinden:
mjuk, len, knappt i rörelse, varm, isande, 
hårt piskande, outhärdlig. Och plötsligt borta.

Vad har han mer att uppleva.
Och vem skulle han tala med om sin upplevelse.
Det blev med elden som vanligt.
Varje ord läggs i elden för att aldrig återuppstå.
Tills han sitter där, den siste i stammen, 
hopsjunken över glödhögen.

Redan en timme efter gryningen
har vildhund och gam gjort sitt.
Sedan finfördelas han av smådjuren, 
skingras som bokstäver
i ett glömt språk.

Stefan Demert