14. SVEAVÄG BLUES

 

SVEAVÄG BLUES

 

Ekot av skotten förtonar alltmer.
Men än kan det hända att nån lägger ner
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Alla tog miste och alla gick bet.
Vad som har hänt är det ingen som vet.
Det bara tros - Sveaväg blues.

Vittringen upphörde. lngen vet hur.
Alla fick snuva; det droppade ur
spårhundens nos - Sveaväg blues.

Rätt in i väggen gick stadens polis.
Spåren är borta och alla bevis
dom flög sin kos - Sveaväg blues.

"Varför ska jag taga vara på den
som är min broder?" - tycks gälla igen.
It's win or loose - Sveaväg blues.

Sanningen undkom, trots tusen förhör,
och på trottoaren förblöder och dör
en mörkröd ros - Sveaväg blues.

Stefan Demert

15. SÄTTPOTÄTEN

 

SÄTTPOTÄTEN

 

En grönskande björk, ett torp och en sjö. En humla mot köksgardin.
En yxa som blivit gammal och slö, och vemod i järnkaminen.
Så kommer en dag - så går det en dag, och själv är man snart försvunnen.
Men ved har jag så det räcker ett tag, och vatten det finns i brunnen.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Ett rött litet torp, en sjö och en björk. En fjäril bland rosentaggar.
En glänta intill en granskog så mörk, som infångar vind och vaggar.
Och bort blåser både människor och blad, och bort blåser mången blomma,
att lysa i någon avlägsen stad när byarna lämnas tomma.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Och årstider kommer, årstider går. Aprilsolen blottar sanden.
Och sångsvanen kommer åter i vår, och ropar en tid vid stranden.
En glittrande sjö, en björk och ett torp. En regnby som ryser viken.
En ovädershimmel, svart som en korp, och hästhov i alla diken. 

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Dom redskap jag har är bruna av rost, och rosten tog mina vänner.
I brevlådan ligger numera post, från såna jag inte känner.
men ändå så kan jag känna mig rik, när älgen går över tunet
och kvällssolen spiller guld i min vik, och lyser på maskrosfjunet.

    Visst har det väl blivit ensamt och grått. Visst går det väl mask i trät.
    Men mörker och mull ger näring till skott. Man är som en sättpotät.

Stefan Demert

 

16. RYMDGRUS

 

RYMDGRUS

 

Du står här och skådar hur skymningen skimrar,

hur stjärnorna tindrar och flämtar och flimrar.

Nådda av ingen men sedda av alla.

Tro bara inte att någon ska falla. 

Gå inte på den där gamla chimären;

stjärnfall är rymdgrus som nått atmosfären

och lyser ett ögonblick mitt i all svärta.

Så glöm den där önskningen – dold i ditt hjärta.

 

För ingen ska uppfylla den, ingen ömmar

för dig och ditt liv. Dina barnsliga drömmar,

ditt hopp och din längtan om alitings förening

är bara som gruset du ser utan mening. 

Här i vårt land är vi krasst rationella.

Det finns ingen mystisk och kärleksfull källa

att vända sig till där allting uppenbaras

och där alla frågor du bär kan besvaras.

 

Här lodar vi djup och här mäter vi längder.

Här väger vi tankar. Här väger vi mängder.

Vi följer med strikthet dom lagar som råder

i stramt matematiska formler och koder.

Vi kartlägger människan långt in i cellen

och räknar med att vi får svar innan kvällen.

Och när hon är kartlagd från hjässan till hälen

- då tänker vi avliva myten om själen.

 

Och sedan ska ande och gud tas av daga.

Ja, varenda berättelse, myt eller saga

som påstår att människan är något mera

än slumpartat iiv som förvandlas till lera.

Stjärnorna flämtar och flimrar och tindrar.

Önska dig gärna nånting, om det lindrar.

Men håll bara klart att det stjärnfall du följer

är grusglimtar bara som ingenting döljer.

Stefan Demert

 

17. STJÄRNKLART

 

STJÄRNKLART                                                                                                                                               

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I halvmörkret plitar jag ner med min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

När jag tittar rakt ovanför ser jag en stjärna
som kanske ej ens existerar i natt.
Och hur jag än plågar och frågar min hjärna 
kan jag inte begripa ett skvatt.

Jag är dum som ett spån på en grön liten ärta,
i utkanten av en gigantisk galax.
Men vill man ha svar får man fråga sitt hjärta
- och då kan ett svar komma strax.

För då kan jag känna att stjärnan är nära, 
att stjärnan är ögat och ögat är ljus.
Ej olik min nagel är nymånens skära,   
och världsalltet ryms i mitt hus.

Här sitter jag nu en förklädd gammal ängel,
i paradislunden en nåderik stund.
Och stockrosen blommar igen på sin stängel;
dess doft drar förbi en sekund.

Det är fjärde augusti, och stjärnklar är natten; 
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,   
har himmelen funnit ett daggkåpevatten   
att spegla sin vidsträckthet i.

Det är fladdermusfladder kring taknock och ränna.
Det är syrsor som spelar i gräs och rabatt.
I nattmörkret lägger jag undan min penna:
det är äntligen stjärnklart i natt.

Det är natt i augusti, men jag sitter oppe;   
och medan jag ägnar mig åt drömmeri,
har himmelen funnit en daggkåpedroppe 
att spegla sin vidsträckthet i.

Stefan Demert

18. NOVEMBER -87

 

NOVEMBER -87   (till Cornelis)  

                    

Två änglar står i porten.
Nej, inte vara rädd  –
Den ena heter Nisse.
Den andra heter Fred.

De ropar uppåt trappan:
Det är dags att ge sig av.
I natt ska Djurgårdsfärjan
besegla stjärnehav.

Novemberregnet ryker
mot torn och kopparplåt.
Tre änglar går i gränden
mot Karons vita båt.

Du nödgas inte grubbla
på rim till nästa vers,
för Nisse har stekt strömming
och Fred har några bärs.

Uppå det stora havet
där stjärnan lyser klar
där seglar det en visa,
en stolt och osänkbar.

Och bortom horisonten
bakom en tunn gardin
invid den röda rosen
där väntar Ann-Katrin.

Stefan Demert

19. NÄCKROSEN

 

NÄCKROSEN 

Fast roten är fästad i slam, och den har sin stängel i dy,
den sträcker mot ljuset sin stam, och blir lik en ängel i sky.

Låt humlorna mumla i lönn. Ta av dina utgångna skor.
Kliv i. Vi ska ro över sjön, till viken där näckrosen bor.

Låt kaparna kapa sin ved, och skapa en värld som föröds.
Kliv i, vi ska färdas i fred, till viken där näckrosen föds. 

Nog sitter du fast i ditt slam. Nog har du din stängel i dyn.
Men mestadels b!änker det fram, att du är en ängel i skyn.

Låt brytarna bryta itu, och traska i avfall och skal
Kliv i, vi är bjudna just nu, till näckrosens årliga bal.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus, och lyser som näckrosen gör.

Nu lossnar din fastnade rot, och bottnarna släpper sitt tag.
Till vinge förvandlas din fot, och natten förvandlas till dag.

Vi glider på speglar av ljus, och vaggar dit vågorna för.
Vi dansar i näckrosens hus – och lyser som näckrosen gör.

Stefan Demert

20. ÄNGELBLUES

 

ÄNGELBLUES

          

Veckor av vånda och dagar av stress,
och ångestbemängda sekunder.
Det är bara en fråga om timmar tills dess,
man obevekligen går under.

Man ljuger och säger: "Jo tack, jag mår bra.
Det finns ingen orsak att klaga.
Allt flyter perfekt. Allting är som det ska." 
Fast helst vill man ta sig av daga.

Man står på perrongen och glor i betongen 
med risig och nedisad håg.
Så kommer ens skramlande tåg,
och det var när jag klev på som jag såg:

Att då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
Hon sökte min blick. Hennes leende fick
på min själ en förunderlig verkan.
Jag hörde en sång där jag höll i min stång: 
jag tror tammefan det var lärkan!

Det regnar och blåser och snöar och yr,
och jämt är det krig och elände.
Och samhället verkar ha gått över styr,
och världen tycks gå mot sin ände.

Och drivorna växer - det flnns ingen plog.
Och livsväven spricker i sömmen.
Man ljuger och säger: "AIlt ordnar sig nog." 
Fast helst vill man hoppa i Strömmen.

Man går där och vankar och bläddrar bland tankar
och mumlar om ruffel och båg.
Så kommer ens skramlande tåg.
Och det var när jag klev på som jag såg:

Då satt hon där bara och log emot mig,
mitt i allt T-banevimmel,
en liten och lysande ettårig tjej
som just dalat ner från sin himmel.
En vinkning hon gav, när jag väl skulle av
och släppte min stång och min krycka.
Puts väck var allt surt - och jag kände nå´t lurt: 
jag tror tammefan det var lycka!

Stefan Demert

21. BALLAD TILL EN BRODER

 

BALLAD TILL EN BRODER

Din gärning slet man loss ur dina händer.
Man sänkte och förvrängde dina ord.
Sen slogs man i ditt namn i hundra länder
och spillde ut ditt blod på Moder Jord.
Till skydd och sköld man gjorde din lekamen
och dödade och dömde i ditt namn.
På korset där du hängde sitter gamen
och nedanför finns rester av ett lamm.

Immanuel, Jehoshua bar Josef –
Fast många långa tidevarv har gått
så rider du omkring på samma åsna.
För ännu är det ingen som förstått.

Du talade till oss om himmelriket
- om hjärtats ljus i varje mänskobarn.
Men uti lönndom, avundsjukt och sniket
spann svarta spindlar sina svarta garn.
Sen dess har svarta spindlar spunnit härvor
och fängslat dina ord i tal och skrift.
Ditt vattenfyllda krus blev bara skärvor
och vattnet som var rent har blivit gift.

 Immanuel, Jehoshua bar Josef –
De skriftlärda  har inte fattat vem
du var – och därför rider du din åsna
den torra vägen till Jerusalem.

En morgon hade stenen välts från graven.
I skuggan låg ditt linne och ditt dok.
Ur tvisterna som uppstod föddes kraven,
och undret blev förvandlat till ett ok.
Det sägs att du ska komma från det höga
- av änglar buren från en himlasfär.
Men ser man djupt ini sin broders öga
Så får man svaret: du är alltid här.

Immanuel, Jehoshua bar Josef –
Din stjärna lyser över bettlarhem.
Och än idag så rider du din åsna
den branta backen mot Jerusalem.

Stefan Demert

22. SÅNG TILL MIG

 

SÅNG TILL MIG

Alls icke har jag funnit, var sorgen kommer från,
fast dagarna förrunnit, och ängen skiftat strån.
Jag vandrar kring förkolnad, med ryggen böjd i krum
liksom en gammal vålnad, i alltför gamla rum.

Men fjärilen har följt mig sen jag kom till detta land.
Den leker kring min panna och den lyser mot min hand.
Den sover på min ruta när månen drar förbi
och dansar kring min luta när sången föds däri.

Jag frågade mitt hjärta: "Säg bär du på en sorg,
en sotnad och en svärta, allt i den röda korg?"
Som svar på det jag sporde, sa hjärtat: "Du är vill.
Ty innan någon gjorde ditt stoft, blev sorgen till."

Men fjärilen har följt dig sen du kom till detta land.
Den leker kring din panna och den lyser mot din hand.
Den sover på din ruta när månen drar förbi
och dansar kring din luta när sången föds däri.

Så låt din fjäril dansa, i varje ögonblick.
Glöm aldrig bort att ansa, den gåva som du fick
För rosen i rabatten, är regn en himlaskänk,
och sorgen, liksom natten, får tröst av fjärilsblänk.

Stefan Demert

23. GUD ÄR DE FATTIGAS GUD

 

GUD ÄR DE FATTIGAS GUD

 

Gud är de fattigas Gud. Han fryser med oss i tälten.

Solen bränner hans hud när han svettas med oss på fälten.

När dagen är hetast han sitter med oss i skuggornas ro under träden.

Det är han som är elden i facklornas bloss,

när nattvinden drar genom säden...
när nattvinden drar genom säden...

 

Gitarrerna sjunger mot hjärtan och bröst,

mot skjortor som fläckats av jorden.

Nu ljuder de urgamla orden

de sorgsna till lindring och tröst.

 

Gud är de fattigas Gud. Av kejsarens piska han randas;

de jordiska kejsarnas bud gör luften tung när han andas.

Han är blodet som rinner ur våra sår; han är benet och handen som domnar.

I rännsten, i djungel, i massgrav, på bår,

är han ögat som slocknar och somnar...
är han ögat som slocknar och somnar...

 

Gitarrerna sjunger mot hjärtan och bröst,

mot skjortor som fläckats av jorden.

Nu ljuder de urgamla orden

de sorgsna till lindring och tröst.

 

Gud är de fattigas Gud. Han fryser med oss i tälten.

Solen bränner hans hud när han svettas med oss på fälten.

Han går vid vår sida i ofärd och natt, Han deltar i allas vårt öde.

Och bortom hans sorg och hans klingande skratt

där lyser en ros och ett flöde...
där lyser en ros och ett flöde...

 

Gitarrerna föddes ur susande träd;

och träden ur skaparens händer;

och regnet mot slagfält och bränder

är samma som skänker oss säd...
är samma som skänker oss säd... 

Stefan Demert

24. JORDENS SÄLTA

 

JORDENS SÄLTA   

Gränser och murar befäster en inhägnad värld.
Ord tappar mening och tvister fördjupas med svärd.
Skräck och misstänksamhet delar in vår planet.

Men det krävs inte stor plats på Jord för det enskilda jaget.
Några kvadratmeter högst för att röra sig på.
Taltrasten sjunger allenast från en gren i taget.
Larven är nöjd med att mäta ett endaste strå.

Brunnarna sinar och skördarna torkar till grus.
Kroppar förtvinar och blir såsom skal omkring ljus.
Det sker långt härifrån - men om allt är ett lån ..

... så krävs inga offer av oss för att ingen ska svälta.
Tillgångar finns för att uppfylla allas behov.
Den barmhärtiga människan, den är den här Jordens sälta.
Men den giriga människan - vi - den är tillvarons bov.

Myten om framgång och lögnen om trygghet i ting
gjorde oss kalla och blinda för världen omkring.
Blott av frid i sin själ mår en människa väl.

Ja det krävs inte stor plats på Jord för det enskilda jaget.
Några kvadratmeter högst för att röra sig på.
Taltrasten sjunger allenast från en gren i taget.
Larven är nöjd med att mäta ett endaste strå.

Stefan Demert

25. ANNABELLA BENGTSSON

 ANNABELLA BENGTSSON

Annabella Bengtsson, vad har du för dröm
nu när du tänkt falla ner i Stockholms ström.

Annabella Bengtsson, hejda dig min vän
han är inte värd det. Börja om igen.

Glöm de hårda orden som förstörde allt.
Februaris vatten är på tok för kallt.

Det är inte dags än. Stanna kvar ett tag.
Nu när tidningsbudet förebådar dag.

Hejda närmsta taxi. Natten är snart slut.
Ta dg hem till sängen, somna och sov ut.

Ödet med oss leker. Allting står på spel. 
Du ska få ett samtal - någon ringer fel...

Någon du ej känner ringer ändå rätt.
Möjligheter öppnas som du aldrig sett.

Och med denne någon, snart, en junikväll,
ser du strömmens virvlar ifrån Grand Hotel.

Då kan du ej fatta att du var så trött.
Annabella Bengtsson - vinet lyser rött.

Stefan Demert

26. KANSKE EN JULSÅNG

 

KANSKE EN JULSÅNG
 

Kärlekens handling och kärlekens ord

blev omåttlighet på ett dignande bord,

med njutning för öga och mage.

Men mitt i all jakt efter föda och ting

- något förvånad - går Kristus omkring

i mängden med uppslagen krage.

 

Det virvlar av yrsnö kring människans själ;

kärlekens tanke om medbroderns väl

har fått sig en törn så den glappar.

Det budskap han gav oss, distinkt och konkret,

har vi förvandlat till pepparkakssmet

och sprängfyllda säckar med klappar.

 

Spänningen stegras från första advent.

Ögonen tindrar på var konsument,

och Marknaden nickar och myser.

Sillen är inlagd och stjärnan är tänd

- men hopkrupen sover en man i en gränd

där inga adventsstjärnor lyser.

 

Varje artist som nå'n självaktning har

lagom till jul har sin jul-CD klar

med sånger som upprepas åter.

Bland alla toner och tangel och ting

med "White Christmas-Bing" och allt

bjällerklangpling

hör man hur änglarna gråter.

 

"Strålande jul" blev till prålande jul,

en svålande, skrålande, skålande jul

- det finns inga rim kvar att rimma.

Trött ligger tomten och håller sin mask.

Räven som raskat är långt ifrån rask

när juldagens morgon ses glimma.

 

Vardagen kommer som vardagen gör.

Sångerna tystnar och julfriden dör

och ingen har glitter i håret

Men om vi mäter med helt andra mått

vad som är äkta och vad som är smått

kan det bli jul hela året.


Stefan Demert