Stefan Demert - visor, dikter & betraktelser: april 2019

lördag 6 april 2019

TIDENS HUS

TIDENS HUS

Natten står stor över Stuv,
med stjärnor och dolda planeter.
Huset hålls samman av skruv,
i väntan på nya tapeter.

Natten är himmelskt enorm.
Dess gnistor är födda ur tankar.
Allting tar skepnad och form,
långt innan snickarna bankar.

Stjärnorna tråder sin dans
i välkända mönster och bågar.
Huset är färdigt och fanns
långt innan snickarna sågar.

Allt är idéer från start,
födda i avlägsna kamrar.
Huset står färdigt och klart
långt innan snickarna hamrar.

Tankar från ingen vet var
ligger långt före och skapar.
Arbetsinsatsen är klar
långt innan snickarna kapar.

Halvmåne. Nedtonat ljus.
Vem vet vad skuggorna döljer.
Tiden kan ses som ett hus,
inte en sträcka man följer.

Huset har rum för envar.
Tiden har tid för oss alla.
Tids nog ska undran få svar;
huset kan aldrig förfalla.

Natten är slut. Om ett tag
gryr det bland dungar och gärden.
Snart ska vi - åter en dag -
snickra på tanken om världen.

(Dikt av Stefan till dottern Anna med make Christer 2004, under renoveringen av den 200-åriga hallandslängan i Stuv, Frillesås)

tisdag 2 april 2019

TALL, ASP OCH BJÖRK

Tallarna på andra sidan ån.

Deras raka stammar slingrar sig som ormar
blandar sitt röda med molnens vita

himmelens blåa och alarnas gröna

i den vågiga och splittriga vattenspegeln.

Knipparet plogar med eget småsvall tvärs över.
Har inte tid med andra reflexioner än sina egna

Fjärde april nittonhundranittio.

När jag står i vårskogen mitt i morgonens kaskader av fågelsång kontrasterar min inre panik

mot omgivningens frid och harmoni.
Jag skulle kunna ge min högra lunga för att kunna andas i samma takt som skogen. Inom mig ropar det:

Ta mig härifrån! Men låt mig få stanna!

Jag hörde ett ljud mot min dörr.

Som en beröring av en gren.

Jag öppnade.
Där utanför stod en björk. Som ville sälja näverdosor.

Sa att det låg en hemlighet i varje.

Om jag gav mig ut på en mycket lång vandring skulle jag välja tre färdkamrater.

Tallen, aspen och björken. Men ännu hellre skogar.
Jag skulle föra dem till en plats där inget hotade.
Där de slapp bli glassbroschyrer och persiennreklam.
Men ni vet hur träd är.
Rotfasta. Sega. Omöjliga att få att följa med.
De bara stannar och tar emot vad som än kommer.

TANKE-RITNING-TILLVERKNING-ANVÄNDNING

"Bakom allt som finns omkring mig, från golv till tak - finns en tanke.

Allt börjar med den.

Alla ting: fingerborg, frimärke, blyertspenna, halstablett, stekpanna, parkeringshus, kortlek, automatgevär, jordgubbstårta, surfingbräda,

har följt den utvecklingen.

Inget enda av alla föremål
har tillkommit av en slump,
har uppstått av sig självt ur intet.

Skulle då det som är oändligt mer komplicerat, det vi aldrig förmår fabricera eller återskapa:

- vitsippans stjälk, humlans vinge, vråkens öga, människans hand, vattnet, Jupiters månar,

skulle allt detta vara slumpens verk, tillkomna av ett spel mellan nycker?

Skulle detta oräkneliga antal livsuttryck och former
vara frukterna av en sorts kosmisk gäspning, ett neutralt ointresse,
en monumental, meningslös manifestation av mångfald
bara för mångfaldens skull?
Den tanken är en förolämpning mot allt som existerar." tänkte han

– och när man frågade honom varför han startade sitt nya husbygge med fönstren, svarade han:

"Först måste jag ju ha något att se ut igenom.

Sedan, med utgångspunkt från vad jag ser, kan jag bygga huset.

Jag kan ju inte bygga huset innan jag vet hur omgivningen ser ut;
jag måste ta hänsyn till dess beskaffenhet och under vilka villkor den existerar,
hur mycket den tillåter av intrång eller hur generös den är."

Då skakade de sina huvuden, gick hem till sina stenhus
– som bror Duktig hjälpt dem att bygga -

och slog igen dörrarna hårt bakom sig.

Så fönsterrutorna skalv.

TANKEN

Ljuset är det snabbaste som finns tänkte människan

men hade i och med denna tanke
utan att veta om det
överträffat ljusets hastighet.

TID

Kalendrar och almanackor.

Klockor mäter vår kronologiska tid.

Vi hänger upp våra liv på minuternas streck.

Tick, tack.

Dock råder en annan tid, en tidlös,
som du kan färdas i.

Den är urtid - nu - och framtid.

Där svävar våra liv.

Gångna och kommande.

Klockor dras upp.

Golvurets pendel utför sin monotona rörelse
bakom glaset.

Digitalsiffrorna lyser i natten
och från universums urtavla
ger oss stjärnorna sin tid.

Vi lever i den stora
ut - och inandningen.
Det är sent på jorden
men gryning i kosmos.

TIDS NOG

Ni vid bordet där borta:

Bråka inte!

Gå hem

och älska.

Låt mannen

och kvinnan i er
ännu några timmar blanda sina språk.

Tids nog

kommer kärleken.

TILL HARRY MARTINSSON

Det gick inte att hålla emot längre.

Himlen blev för tung.

Den fallfärdiga ladans tak störtade in

i en sky av damm och spån.

Bara en hare hörde - och långt borta

rödvingetrastens fallande skala.

Även himlen blev förvånad.

Som att sätta klacken i nattgammal is, sa den.

Och alla seraferna förstod som vanligt ingenting.

De trädde vindpärlor och samlade stjärnstänk.

Då sov redan luffaren Bolle i ladans halm

med vandringsstaven nära intill.

I Klockrike började man förbereda ett mottagande.

Och ur Aniara strömmade redan alla de långväga gästerna.

TILL JACQUES

Nyss tog havet emot sin bästa vän,

en av min ungdoms hjältar.

Han sjönk
utan tuber
längre ner

än Filippinergravens botten.

Jacques Cousteau.

Han öppnade vattenspegeln

(som Alice – gjorde i sagan)

så att sagan om havet
kom oss till del.

Och när man berättar sagan om havet
måste man också berätta

om marken, berget, luften, människan

Hans saga växte

till sagan om Jorden och helheten
Livets alla oskiljaktiga delar.

När Frankrike återupptog

sina kärnvapenprov i Söderhavet

lämnade han Franska Akademien.

Kvar blev de som saknade idé, ideal och medkänsla.

Det kusliga är att Jordens fiender är så många

att dess enstaka vänner blir så tydliga.

Lycklig färd, Jacques.

Genom världshavet.

TILL TRÄDEN, VÅREN -84

Gläds ni nu? Eller sörjer ni?

Sjunger ni nu? Eller kvider ni?

Har ni läst rapporterna om träden i världen? Inte?

Sörjer ni era döda syskon, de döende skogarna på Jorden? Eller brinner glädjen inom er?

Stiger bakom er bark kärlekens sav

ur Jordens ständigt bubblande gryta?

Javisst är det så. Låt de döda begrava sina döda.
Inte sörjer våren de blad som föll i höstas.

Ni lyssnar inte på larmrapporterna.
Ni har ju fåglarna.

Gläds ni nu? Ja, ni gläds.

De stora oförrätterna blåser genom era kronor.
De vrålande sågarna skär genom er hud och märg.
Men de når aldrig fram till kärnan.

De passerar den utan att märka något.
Ni faller, men reser er på nytt.

Aldrig någonsin ska det som växer

hindras av det som skapar sönderfall.

All världens sågar rår inte på all världens träd.

Vad tisslar era spretiga aprilkronor till varandra?

Vad viskar ni? Ni är som havande mödrar som talar om den kommande förlossningen.
Ni planerar den årliga nedkomsten.

Om några dagar öppnar ni er mot ljuset
och lägger valv av gröna löv

över våra huvuden.

Skönare tak har ingen människa byggt.

TILL W.A.

Werner Aspenström har gått vidare.

En gång såg jag honom vid Slussen.

Jag tänkte: Nu!

Men jag lät honom passera.

Om jag vågat det jag ville

– ta honom lätt på rocken

och hejda honom och säga:
Ursäkta, jag skulle bara tacka
för det du gett mig
- hade han då levt en dag till,

töjt tiden för att få plats
med några rader till?

Han kunde ha skrivit: ”På väg från Gamla Stan
vidrörde en man min rock och tackade för något”

Jag kunde ha hamnat i litteraturen,

När andra tog sig mot utgången, sökte han sig inåt.

Han stannade vid det som andra lämnat.
När alla andra samlades i solskenet
trevade han vidare mot grottans hjärta,
där mörkret sluter sig om ficklampans stråle
tills den tonar bort.

Mörkret tar över.

– och ett avlägset ljud.
Av vatten!

Han visste det!

Det finns en annan utgång.
Motströms.

TILLSAMMANS

Under sömnen flätas våra drömmar samman.

Mina personer och varelser

befinner sig plötsligt i fel film.

Dina går vilse i mina korridorer.

På morgonen åtskiljer vi våra får

och försöker i deras vänliga mungipor se på vilken av alla ängar

de möttes och betade intill varandra.

Vi håller varandra i hand

när vi går den lilla skogsvägen.

Som rädda för att tappa bort oss -

eller glada över att dela de hemligheter

som alla par i världen redan delat.

Vi söker bekräftelse och närhet

i tid och rum.

Som de biologiska människor vi är.

Osynliga delar av oss är redan tillsammans

där tid och rum aldrig existerat.

Men här på skogsstigen

– bärkraftig av pressade fjolårslöv – måste hud få möta hud.

Fingerflätning. Små strykningar.
Lågmält samspråk med starka ord.

Dagliga avsked.
Vi ses!

Illusion av tid som förflyter.
Återseenden.
Hej!

Dygn i rörelse.
Flodresenärer.

Tills någon vinkar oss in
i alarnas skugga.

Och ber en av oss
lämna tillbaka paddeln.

TILLSTÅND

Enhörningen stegrade sig, spetsade månen på hornet och drog den med sig sjunkande i jorden.

Mammuten fann sig plötsligt infrusen i isblocket

utan att kunna röra käkarna och svälja sista gräset.

Ingen behöver längre frukta den sabeltandade tigern.

Och drontens ögonlock är hårt slutna kring mullen.

Polernas isar·skruvar oroligt på sig. Varthän?

Något söker ytan; som flodernas sjunktimmer, stockar, svarta av hemlöshet,
drivande längs bottnarna,
utan lövverk, utan frö att fälla,

utan fågelns närhet, vindens vänskap -

Något söker ytan.

För att splittra den och köra huvudet i ljusets gap.

Något stiger uppåt;
med lungor färdiga att sprängas;
med bubblor sipprande ur stängda munnar
stiger toffeldjur och mammutar,
javamänniskor och atomfysiker
mot vattenspegeln, himlaspegeln,

som vilar på en bädd av blad,
flytande på vattenspegeln.

En urtidsfågel kretsar över ytan

med sina vingars spetsar

skiljda åt av tiden.

I de ständigt bladfällande trädens skugga väntar enhörningen.
Sadlad och utvilad.

Stigbyglarna Myt och Verklighet glimmar.

Månen hänger åter på sin plats.

Det är innan allting började.
Det är efteråt.