TILLSTÅND

TILLSTÅND 

Enhörningen stegrade sig, spetsade månen på hornet och drog den med sig sjunkande i jorden.

Mammuten fann sig plötsligt infrusen i isblocket

utan att kunna röra käkarna och svälja sista gräset.

Ingen behöver längre frukta den sabeltandade tigern.

Och drontens ögonlock är hårt slutna kring mullen.

Polernas isar·skruvar oroligt på sig. Varthän?

Något söker ytan; som flodernas sjunktimmer, stockar, svarta av hemlöshet,
drivande längs bottnarna,
utan lövverk, utan frö att fälla,

utan fågelns närhet, vindens vänskap -

Något söker ytan.

För att splittra den och köra huvudet i ljusets gap.

                                                                                                                                               

Något stiger uppåt;
med lungor färdiga att sprängas;
med bubblor sipprande ur stängda munnar
stiger toffeldjur och mammutar,
javamänniskor och atomfysiker
mot vattenspegeln, himlaspegeln,

som vilar på en bädd av blad,
flytande på vattenspegeln.

En urtidsfågel kretsar över ytan

med sina vingars spetsar

skiljda åt av tiden.

I de ständigt bladfällande trädens skugga väntar enhörningen.
Sadlad och utvilad.

Stigbyglarna Myt och Verklighet glimmar.

Månen hänger åter på sin plats.

Det är innan allting började.
Det är efteråt.