TILL W.A.

TILL W.A.

Werner Aspenström har gått vidare. 

En gång såg jag honom vid Slussen.

Jag tänkte: Nu!

Men jag lät honom passera.

Om jag vågat det jag ville

– ta honom lätt på rocken

och hejda honom och säga:
Ursäkta, jag skulle bara tacka
för det du gett mig
- hade han då levt en dag till,

töjt tiden för att få plats
med några rader till?

Han kunde ha skrivit: ”På väg från Gamla Stan
vidrörde en man min rock och tackade för något”

Jag kunde ha hamnat i litteraturen,

När andra tog sig mot utgången, sökte han sig inåt.

Han stannade vid det som andra lämnat.
När alla andra samlades i solskenet
trevade han vidare mot grottans hjärta,
där mörkret sluter sig om ficklampans stråle
tills den tonar bort.

Mörkret tar över.

– och ett avlägset ljud.
Av vatten!

Han visste det!

Det finns en annan utgång.
Motströms.