TILL HARRY MARTINSSON
Det gick inte att hålla
emot längre.
Himlen blev för tung.
Den fallfärdiga ladans tak
störtade in
i en sky av damm och spån.
Bara en hare hörde - och
långt borta
rödvingetrastens fallande
skala.
Även himlen blev förvånad.
Som att sätta klacken i
nattgammal is, sa den.
Och alla seraferna förstod
som vanligt ingenting.
De trädde vindpärlor och
samlade stjärnstänk.
Då sov redan luffaren
Bolle i ladans halm
med vandringsstaven nära
intill.
I Klockrike började man
förbereda ett mottagande.
Och ur Aniara strömmade
redan alla de långväga gästerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar