TYRANNEN

TYRANNEN

Jag är tyrannen.

När jag lyfter min hand
drabbar gladiatorerna samman.
När jag (knappt märkbart)
höjer mitt ena ögonbryn faller skarprättarens klinga.

Upp till den läktare där jag sitter når aldrig blodstänken. 

Endast druvans blod fläckar min klädnad.

Ibland har jag förstrött undrat hur det känns för dem där nere på arenan.

Dock har jag drömt att utanför denna stad förbereds min botebänk,

där jag ensam och vanmäktigt bönfallande 

ska möta förståelsen obevekliga blick.
Att jag - i rummet utan misskund, fastspänd på bänken,

ska få se pinoredskapen tagas ner från väggarna.

Att även jag ska bli ett offer.

Må så vara:

än rycker det i lemmarna

på några där nere,

och jag har redan börjat planera morgondagens skådespel.

Ändå känner jag,

när vi resar oss,
kallstråket över läktaren

efter det att det sista hjärtat

där nere på sanden

har gått i moln.