MÄNNISKAN OCH DELFINEN

MÄNNISKAN OCH DELFINEN

Det sägs att människan och delfinen
en gång i tiden levde på land tillsammans.

Detta var mycket länge sedan − då delfinen kunde gå.
Men människan ville härska;
hon tyckte visserligen om delfinen − som en sämre bemedlad broder ungefär − men ville ändå få sina egna lagar att gälla för allt levande.

Delfinerna höll rådslag.

I hemlighet förberedde de en flykt.
Kloka, och ovilliga till strid som de var, påbörjade de en flykt genom att under årtusenden ändra sitt utseende.

Långsamt. I smyg. Styrda av vilja och längtan. Deras lemmar blev kortare och kortare;
de hasade sig allt närmare vattnet.
Människan, alltid upptagen med sitt, anade ingenting.

Och så en kväll − tidpunkten var uttänkt sedan länge − smög de ner i havet. Ljudlöst.

Lätt snuddande och uppmuntrande varandra: många var rädda för det nya.

Det nattsvarta havet räknade in dem och gömde dem.

De simmade fort fort fort bort från människan. 

Tätt tillsammans. Ungarna skrek och bad de vuxna vänta.

Fiskebåtar lägger ut från kusterna: människan söker sin försvunna broder. Ingen art går säker. 

Det sägs att delfinerna förbereder en ny flykt. 

Stora stim har observerats.
Mängder av fåglar har setts kretsa över dem, som rådgivare. 

En del tror att delfinerna nu siktar mot stjärnorna.
Vingar har setts växa.