MIN INRE KYRKA

MIN INRE KYRKA

Månens skära som en nagel över kyrkogården.

Jag går förbi de många gravarna med de små öarna av gräs
som lönnarna varligt lagt sina gula vantar på.

Förbi sneda stenar och rostiga kors med mina namn, 

uppför gångens grus mot porten.

Hit tränger inte rösterna från byn.

Här bakom denna klippta granhäck med sovande blåmesar 

vidtar min alldeles egna ensamhet.

Den har ingen annan med att göra.

Med skymningen i ryggen gläntar jag på porten och ser in på nackarna.

Där sitter alla mina liv.

Gående mellan bänkarna uppför mittgången som en brudgum och brud i ett

känner jag blickarna.

Nu kan jag inte längre fly.
Nu måste jag äntligen möta församlingen av mig själv och bli fråntagen
den ring jag burit.

Jag ser dem: barn och åldringar, ynglingar och män, flickor och kvinnor.

Så reser de sig tyst och smyger ut.

När alla skuggor lämnat templet och endast hjärtat ligger kvar på altaret
sänker sig himmelen ner genom blåmesens hätta.

Vinter och sommar kastar sig i varandras armar.