MÅNSKEN ÖVER MANGEN

MÅNSKEN ÖVER MANGEN

Nu går solskivan ner bakom Mosshöjdens kam och det skymmer kring Noppen och Kullen
och i Snipmyrens gräs tittar älvorna fram och det stiger ett blådis ur mullen.

Nu dras tappen ur luran i Klasko och Rass och det spritter av must och av lusta.
Och från Harjo och Hult kommer mänskor i lass för att svänga på skånken i Pilsta.

Mangens yta ligger blank som ett silvervatten. Här går jag med snubbelskank drullande i natten.

Och dom kommer i skaror från alla de håll, i från Bjurstrand och Dolosenoppi,

och man vet inte om det är folk eller troll: deras dans − är det bukter och hopp i.

Kanske dansar ett skogsrå med hål i sin rygg med en yngling från Antilatrakten,

som av invärtes lura och utvärtes mygg blivit vild av den virvlande takten.

Här vid Mangens bölja ljus hör man Pustatrallen
− och med läppen spänd av snus snarkar jag mot tallen.

Nu går solskivan upp bakom Dårbergets kam och det ljusnar kring Bråten och Noppen.

Och ur buskar och snår tittar yrvakna fram, och det kliar på själen och kroppen.
Men ett dragspel tar upp några toner igen och en danslysten flicka från Röjden
börjar snurra bland Nvskogas vättar och män, och så fortsätter dansen och fröjden.

Vid mynningen av Mangslidsälv susar det i säven.

Jag har sus i örat själv, Ramlösa i näven.