MÖRKRETS VAGGA

MÖRKRETS VAGGA

En nattdröm.
Jag kallar den ”Mörkrets vagga” eller "Hiss-schaktet".
Jag och en man, hissmontör är instängda. Han är rädd och jag är lugn.

Det är en varuhiss (som jag åkt i så många gånger). Den är kal. Några få knappar.
En man är med i hissen. Jag frågar:" Vem är du?" - "Jag är en av hissmontörerna!
Jag undrar vidare: "Vart är vi på väg?” - "Neråt. Till mörkrets vagga!
Men mitt pass är över - "Det kan inte hjälpas!”
- "Vad är mörkrets vagga?" - "Allt det outredda!” - "Vad är outrett?" - "Allt”.

"Jag måste av.” - "Det går inte, vi måste längst ner, långt under jordytan, det bara är så.”.
”Men vi startade ju högst upp i tornet, i solskenet, med ljusa moln ovanför, och fåglar… Varför måste vi längst ner?"
- Han: "Nu stannar hissen! Kom du åt någon knapp?!”
"Nej - Vi är fast!"

Hissmontören darrade. Jag trevade längs en vägg och fann en knapp - tryckte - och hissen fortsatte sjunka, för att småningom bli stående.
"Var är vi"? undrade han. - "Allra längst ner, och vi kommer inte härifrån innan vi sett vad som finns utanför hissdörrarna'!
- "Öppna då!” - "Det finns ingen knapp” - "Vi är alltså inlåsta!"
- "Nej, det finns en nyckel, en knapp som får dörrarna att glida isär" - "Hur ska det gå till?!"
- "Nyckeln är att våga se, att vilja se. Vad som än möter oss. Och vi kan inte återvända upp innan vi tagit ett sådant beslut. Hissen kommer inte att röra sig. Så har vi något val?"
- "Jag är rädd sa montören. - "Jag med. Ta min hand. Blunda. Vi vill se! Vi vågar se, allt det outredda i mörkrets vagga”

Vi stod tysta och hoppades att vår tillkämpade vilja och skakande hjältemod skulle få dörrarna att gå isär.

Ett svagt gnisslande hördes, som om dörrarna inte var vana att öppnas på denna allra nedersta våning.

Vi stod inför ett skugglandskap. Knappt urskiljbara figurer och formationer rörde sig i ett diffust sken som kom från svaga lyktor som hängde i avlövade, förstenade träd. En knappt skönjbar himmel utan stjärnor tryckte sig ner mot ett instängt landskap.

Det gled förbi varelser, det hördes röster, inga ord. Det luktade illa. Gråt. Klagorop.
Ett träsk, där en del vadade, sökande efter något - efter Något! Här samlades allt det outredda, alla misstag, alla misslyckanden, våldet, ondskan, smärtan, den outsinliga gråten, all världens tårar, all klagan, all bottenlös ensamhet, alla de vilsegångna, alla spräckta drömmar och förhoppningar, all obeslutsamhet, all livsrädsla, all dödsskräck, allt hämndbegär, allt som fört oss bort ifrån varandra fanns i detta skumma mörker.
Här fanns ingen härskare utom skräcken, i ett landskap fött ur den allra djupaste förtvivlan.

Jag och hissmontören stod tysta, vi såg på varandra och på det vidriga landskapet, där allt det outredda krälade runt sig självt i en dunst av ångest.
Tårar rann nedför våra kinder. Förstummade såg vi på varandra.
PLÖTSLIGT var vi EN !

Han var jag och jag var han. Jag var hissens skapare och montör och jag var den som såg och som kunde föra oss uppåt.

Jag såg ut över landskapet och allt som rörde sig där. Detta var alltså mitt verk, och det kom an på mig att involvera allt detta i mig själv och ta det med mig upp till markytan.

Jag kände hur hissmontören i mig skruvade på sig, han ville upp. Det räckte nu. Jag steg in i hissen, dörrarna slöt sig och uppfärden började… solskenet slog mig i ansiktet så jag måste skydda med händerna när dörrarna gled upp och jag steg ut i det landskap jag lämnat.

Jag blundade och vande mig vid ljuset, öppnade ögonen, såg en himmel, fåglar, människor i rörelse.
Då kände jag att någon vidrörde mitt ena ben.
Jag tittade ner. Där stod ett litet barn och såg på mig. Det tog min hand och förde mig till en bänk. Där satt vi länge och såg på änderna i den lilla dammen. Ända till skymningen. Då sprang barnet iväg, vinkade och försvann.
Allt det outredda bar jag med mig. Mörkrets vagga fanns i mig. Men i den sov nu - lugnt - ett litet barn. Med hela livet framför sig.

Någonstans mellan husen höll en koltrast kvällskonsert.