INGEN LÄMNAR BÅTEN

INGEN LÄMNAR BÅTEN

Folk går ur tiden. Anhöriga, vänner.

Och de vi aldrig kände

men ändå lärt oss älska:

skådespelare, författare, musiker,

– och mängden av anonyma
som bara skymtar förbi som namn och ansikten.

Rimmen rasslar i dödsannonserna.

Som torra löv.

Ur tiden.
Ur. Tiden.

Urtiden.

Då Nu Sedan.

Ingen lämnar båten.

Vi sjunker tillsammans.

Vi seglar tillsammans.
Ingen kan kapa våra band.
Ingen skiljer den ene från den andre,
vi är ett väsen.

Inga är så älskade som vi.

Vi borde vara trygga,

ligga som små barn under filten vid sovdags;

inte ens oron från de vuxna i rummet intill
–  vi hör hur de talar om pengar och överlevnad
–  inte ens deras oro kan ändra något.

Vad är oro?

Något man bär på för någonting som ännu inte hänt

\

.

Vilken onödig känsla, tänker barnet.

Medvetna om att det nu ska vara ”släckt och tyst”

ligger vi trotsiga och lyckligt gladtrötta och skämtar och småkivas,
slöa och lugna - medan kajorna därute rotar i lönnen efter sovpinnar.

Vem gick ur tiden?

Ingen såvitt vi vet.