KOSMOS

KOSMOS

När den präglade cellens – alltets – minsta beståndsdel blivit medveten

är allt fullkomnat;

cellen lever som ett lysande väsen

en pulserande spiral

av total närvaro.

Men som när läppar nuddar vid en kind

nuddar nu någon det lysande rummet

med sin närhet, viskar

som i en öronsnäckas virvel

även om denna stunds förgänglighet.

Och som när ett öga tåras

utav anblicken av ett älskat väsens närhet

så tåras mörkret

kring den ljusa cellen.

Och Den Som Intet Namn Äger

sluter barnet till sitt bröst

kramar det till stoft

låter allt som blev bli eter

att en ett kosmos

må gapa i sitt rede

dunläst, blint och hungrigt

med alla koder dolda i ännu osynliga fjäderpennor och vingspeglar.

Jag är fågeln som ständigt färdas
i inget träd, på ingen klippa
har jag mitt rede.
Jag bor i mina egna vingslag.