LIVET ÄR STARKT

LIVET ÄR STARKT

En del måste hängas två gånger.

Fiskarna i skrevan sprattlar ännu tio minuter efter det de drogs upp.

Mannen i den elektriska stolen visar tydliga livstecken

efter den första intensiva elvågen;
det ryker från köttet på det ben där strömplattan monterats fast.

Han öppnar och knyter händerna.

Under den svarta huvan rinner hans blick nedför kinderna och bort.

Den anonyme bödeln kvitterar ut gaget och åker hem till frukosten och TV:s förmiddagsshow.

Han känner sig dubbelt levande.

På sjukhusen går döden från säng till säng

och prövar mognaden med kännarfingret.

Droppet dryper.                                                                      
Anhöriga röker i rökrummet och försöker reda ut tankarna.
Broar rämnar. Band brister stilla.

En man, som på en månad krympt till en trettiofemkilos docka, andas flämtande,

med hårt slutna ögon, oåtkomlig och oigenkännlig för de sina.

Hans händer rör sig ibland som små bleka fågelklor

över landstingets sängkläder.

Livet är starkt.

När det lämnar rummet blir det alldeles stilla.

Apparater stängs av.

Den döendes flämtningar har tystnat
och de anhöriga vågar andas igen.

Formaliteterna formerar sig.

De vårdande utför sina rutiner.

När livet lämnar rummet
darrar och skälver allt som det efterlämnar

− som oroliga virvlar och flimmerblänk
i båtens kölvatten.