NÄR EN MÄNNISKA DÖR

NÄR EN MÄNNISKA DÖR

När en människa dör.

När det sista levande slaget
förtvivlat löpt runt

i den sista vibrerande nerven

sökande efter en dörr
men lagt sig till ro

blir det alldeles tyst.

Då fryser de varmaste floder
hastigt till is

och den vassaste vinden vänder
och reser de kullblåsta träden
och dagen och natten förenas
till skuggor av ljus.

Och människan skriker:

Jag vill inte dö
jag har ju mitt ansvar.

Men tystnadens fåglar
griper de flyende orden
och för dem tillbaka
till roparens mun.

Och människan blygs
när hon ser sina ord
men fattar för första gången
sin storhet.
Då brister de sista banden
och dörrarna pendlar
i uppbrottets korridorer.