OM EN STUND

OM EN STUND

Fienden skar av honom ena örat.

Långsamt som när man sågar en bräda, sa de.

Sedan, höll de upp örat framför honom,
så att han skulle se sitt öra.

Om en stund, sade de, ska vi se
om du kan höra ditt öga.

Men han var inte där längre.
Halsen var varm av blod,
och skräcken hade redan
fört honom till ett träd

i vars skugga han väntade på något
som låg hans hjärta nära.