NOSTRADAMUS (light)

NOSTRADAUMUS (light)

Jag såg hur solen mattades
och dämpade sitt sken

Jag såg hur allting fattades.
Det växte bara sten.

Jag såg hur molnen tjocknade.
Av hopp fanns ingenting.

Jag såg hur ögon slocknade
och dog all världen kring

Jag såg hur allting stannade
och slutade att gå.

En uppskrämd röst förbannade
att allting gått i stå.

Jag såg en mun som mumlade
i outsäglig sorg.

Jag såg en hand som fumlade
med tomhet i en korg.

Jag läste vad som stundade

i mögelsvamp och rost.

Jag såg hur Jorden blundade
och fick en hud av frost.

Men när det syntes slut med oss
och endast mörker fanns,

så anades ett dämpat bloss

långt borta någonstans.

Och mitt i det förvittrade
som blivit grus och flarn

och mitt i allt det splittrade

− där låg ett litet barn,

som trots dess sömn och nakenhet
med lugn såg tiden an,

ett andetag från vakenhet

− den nya människan