PANDORAS ASK

PANDORAS ASK
(Första versen av Nils Ferlin)

"Nu sover sorg och nu sover skratt,
och alla stjärnorna sova.

Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.

Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske förrn natten lupit till ända."

Nu sover hög och nu sover låg
och ingenjörer och narrar.

Och frosten sover i bondens råg

och ej ett spindelnät darrar.

Nu sover skuld och nu sover skam
och alla trötta soldater,

och alla brev som ej kommit fram
till alla sargade stater.

Var finns nu skeppet som skulle förts
av förlig vind in i viken?

Var är nu sången som skulle hörts
högt över larmet och skriken?

Vem månar nu om all världens väl
och vågar öppna sitt hjärta?

Vem vågar glömma sin egen själ
för vår gemensamma smärta?

Nu sprattlar flugan i spindelns garn,
och på den iskalla tundran

där står ett ensamt och fruset barn
med ögon stora av undran,

som har en önskan att någon ser
allt det som döljs mellan orden,
så solen lämnar sitt nattkvarter
och stiger upp över Jorden.

I detta rodnande morgonljus
ser man en stig ner till stranden,
som leder fram till ett gammalt hus
med öppna fönster. Låt handen
åt sidan föra en tunn gardin,
som stilla solljuset silar.
Där på ett bord står Pandoras skrin
där Hoppet vakar och vilar.