NU MÖRKNAR DET ALLT TIDIGARE

NU MÖRKNAR DET ALLT TIDIGARE

Augustikvällens himmel liknar en astronomisk plansch.

Satelliterna spinner in jorden
i en kokong av osynliga trådar:

vilken bisarr fjäril kommer att spräcka dess skal
för att låta sig skärskådas av solen

och den tystlåtna månen?

Sista sommaräpplet ruttnar på grenen, uppvaktat av praktfulla getingar.

De återstående semestertimmarna rinner ut i sanden.

Som sniglar kryper husvagnarna mot städerna ­
lastade med gråa och gula dagar.

Produktionsåret väntar.

Fabriksväggarnas tegelstenar
makar sig tätare samman.

Gaffeltruckarna räcker ut sina kluvna tungor.

Efter frihetens tid på grenarna

följer insyltningens och förvaringens.
Kolvar, kugghjul och hävstänger återupptar sina monotona rörelser.

Med stela nackar
ser vi in i vintergatorna,
hisnande över avstånden.

Vi är duperade
av de dikterade avståndslagarna!

Det är inte längre mellan stjärnbilderna
än mellan dig och mig!

Vi kan själva påverka avstånden,
öka eller minska dem;

de finns inte.

Svalorna gör några slutvarv innan resan
för att se att allt är avstängt,

att inga värmekällor står på.

Och vi vänder våra ögon från vintergatorna
och riktar dem mot vardagens kosmos,
fyllt av påverkbara avstånd.