RESAN MOT STADEN

RESAN MOT STADEN

Från Hökarängen. Tåget in mot stan.

Hon satt mitt emot mig och luktade.
Hon satt mitt emot mig och luktade fan. Piss och fylla.

Den långhåriga, vita pälsen var brun under hennes haka.
Näsborrarna var fyllda av svartlevrat blod.

Genom hennes stank trängde den söta lukten av

den apelsin hon skalade med sorgkantade naglar.

Hon kastade skalen på golvet invid sätet och

- nej, inte åt - absorberade frukten genom ett hål

i ansiktet, samma hål som sluddrande frågade,

utan särskild adress, om någon kände till

ett Systembolag på väg till Alvik.

Tystnaden var som betong. Folk läste reklamskyltarna.

Jag sa att det fanns i stan.

Hon såg med halvöppna ögon på mig och frågade om tåget gick till Odenplan.

När jag sa "ja", frågade hon om tåget gick till Hagsätra.

Jag sa att Hagsätra låg söderut och att Alvik låg åt motsatt håll. *
Hon tittade misstroget på mig.

Hennes utdunstning fyllde vagnen. Mungiporna var bruna.

Innan Odenplan knuffade jag två gånger på henne.

Hon trevade sig ut.

Den äldre man som intog hennes plats tittade på mig

i samförstånd och nickade mot kvinnan, som vacklade av tåget.

Han satte pekfingret mot sin tinning och vred till,

menande att hon var vrickad.

Jag såg på honom med samma blick som han gett mig och tänkte:

En dag syster, ska jag följa dig till Alvik.

Jag ska borsta dig på ryggen och torka dina mungipor.

Och då ska mannen som intog din plats tvätta dina fötter.

Och jag hans.