SKEPPET

SKEPPET
(Se konungen han seglar mot sitt hjärta)

Från tornet spejar hon ut mot havet. För vilken gång i ordningen…

En flock måsar samlas över hennes huvud.
Cirklar, skränar, flaxar, ropar!

Som om… Som om vad?

Syns inte - långt där ute - master, segel?
Kan det vara så? Nej, naturligtvis inte!
Efter alla år, all väntan.

Men styr det inte hitåt…?

Måsarna störtdyker mot henne, flyger utåt havet, återkommer.
Jo, det måste vara ett skepp!
Det måste vara SKEPPET! Ja! Efter alla dessa år!

Det hugger till i hennes hjärta!

Jo, det är Han! De välkända vimplarna i masttopparna. Seglens emblem!

Det går inte att ta miste! Skynda, skynda! 

Låt röja väg. tänd ljus i fönstren. Spola trappor rena.

Släpp tiden loss ur minnets katakomber

och låt den skingras som ett stoft av damm.

Se seglen! Vimplarna i fören!

Hör sången: först på avstånd - sedan starkare
tills allt blir sång!

Tills strandens stenar vaknar upp
ur hundratusenårig sömn och mumlar med.

Låt röja väg!

Se konungen han seglar mot sitt hjärta.
Aftonfalken återvänder hem!

Låt fönster, ljus och lampor!
Låt band och pärlor.

Låt träd som aldrig blommat.

Se konungen han seglar mot sitt hjärta.
Låt grindar glida upp, låt ögon öppnas.
Se konungen han seglar mot sitt hjärta.

Och morgonbrisen skyndar före med doft
från hav och länder aldrig skådade av någon.

Låt äntligen. Låt röja väg.

Den långa fångenskapens tid är över.
Den landsförvisade har land i sikte.

Den gamla sjömansänkan trodde fiskaren var död.

Nu kan hon lossa sina svarta kläder
och låta havet ta all sorg hon burit.

Se konungen han seglar mot sin drottning,
mot hjärtat som har ropat efter hans.

Se utkiken i masten!

Se gryningsljusets blänk i kikarlinsen.

En måsflock flyger ut att möta

och händer höjs till hälsning överallt.
Det ingen vågat hoppas är på väg att ske!
Låt röja väg från staden ner till kajen.
Låt smycka väg från kajen upp mot staden.

Den länge tomma spegeln möter åter spegelbilden
och glömda sånger finner åter orden.

Och spegelns glas och skärvors splitter blir
finfördelat glitter när ansiktena krossas och blir ett.

I natt skall ingen grubbla, i natt skall ingen gråta,
i natt skall ingen sakna. I natt skall ingen sova.

Den stora sömnens tid är icke mer att finna.

Nu kommer vilan och den stilla glädje som varsamt viskar till oss alla

att vi äntligen har funnit vägen

till den vårlikt ljusa ängen där de många barnen
väntar att få föra oss till grinden

som ska öppna sig mot nästa stora äventyr
vars nycklar redan ligger gömda

i skuggorna bland strån och stjälkar
och rötter av de träd vars kronor
flätar sina grenar samman

med himlavalvets alla ljus och gnistor.
Skymningen tar gryningen i famn

och viskar om den morgondag som väntar.