SKYGGHETEN

SKYGGHETEN

Den genom oräkneliga generationer in präglade skyggheten.

Koltrasten flyger upp ur Rhododendronbusken när jag kommer ut på verandan.
Mesarna flyr när jag är fem meter ifrån dem.
Björktrasten sträcker på nacken och undrar vem det där kan vara. Och lyfter skrikande.
Olika säkerhetsavstånd längs fågelskalan.

Den enda som är riktigt modig är sädesärlan.
Den kollar gräsmattan runt bordet,
stannar ibland upp och ser med svarta ögon på kaffedrickaren.

Så färdas den också långt.
Har sett världen, har fått vyer.
Vet att människan inte är helt igenom farlig,
vet att det finns undantag, ofarliga typer
- som verkar vilja ha nån sorts kontakt,
ja som inget hellre vill än att ett vilt djur ska komma nära.

Kanske vill hon bli förlöst från ämbetet att vara skapelsens krona. 

Vill kanske bli en del av allting, bli accepterad, 

i stället för att vara en ständigt utomstående, och sedd som fiende. 

Överallt dessa skyggheter där arter undviker arter,
raser stöter bort raser, åsikter slåss mot åsikter.

Endast de allra äldsta på Jorden:
mark, gräs, träd, vatten välkomnar andra,
ställer sig till förfogande, bär och omsluter.

Vi har mycket att lära om att övervinna skygghetav de varelser som vandrat längre än vimen inte kommit lika långt.