STRANDLINJER

STRANDLINJER

Längs strandlinjen, långsamt gående.
Skor och strumpor i ena handen.
Havet sköljer lojt, andas lugnt, sträcker sig in ett par meter, drar sig tillbaka, återkommer…

Och som så många gånger förut vänder jag mig om
och ser mina spår försvinna.
Och jag böjer mig ner, skriver någonting, ritar en figur - som suddas ut
av det loja småsirplande strandvattnet.

Men Havet viskar mer än så: Jag tar hand om allt, alla spår, minsta tecken. Jag drar allt ned i mitt förvar.

Du kan vara lugn.
Jag vaktar så många stränder, jag har sorlat och sipprat runt så många bara fötter,
alla med olika ålder. Jag är inte bara ett hem för alla de många vrak som vilar i mig,
för alla de varelser som lever i mig. Jag är också strändernas bevakare. Ständigt. Och dess rengörare.
Men inga tecken går förlorade, inte minsta spår, inte ens de kringkilande småkrabbornas.

Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att drunkna, att dras ner.
Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att skiljas åt.
Tro inte att det inte är förenat med ett trauma att lämna det kända och uppslukas av det okända.
Eller att se lamporna slockna, en efter en, eller att se solen sjunka vid horisonten.
Eller att höra kära röster tona bort och tystna.
Eller att avskiljas från det gemensamma och hamna ansikte mot ansikte med själva tomheten.

Livet är ett trauma, men ett sådant i vars slut ett frågetecken blänker till
- som en solbelyst fjäril i en mörk granskog.
Följ tecknet och du kommer frågan på spåren.
Var inte rädd. Du är aldrig ensam.
Skogen värnar dig och ledsagar dig till ditt eget inre hav, som ligger väntande på att få bära dig till nya kontinenter, med strandlinjer där du ännu inte har lämnat dina fotavtryck och med klippor du ännu inte spejat ifrån.

Horisonternas antal är oräkneliga.

Det finns en KRAFT, och den har givits många namn och har fängslats i många olika religioner och har förnekats av dem som icke tror. Oavsett allt detta står denna KRAFT fri från alla benämningar.

Från ALLA benämningar.