SCHACK

SCHACK

Under århundraden har människor suttit böjda 

över schackspelet. Grubblande.

Efteråt har partier diskuterats.

Schackets logik och mystik har alltid fängslat

spelare i alla jordens länder.

Nu kan man spela schack mot ett schackspel.

Det behövs ingen motståndare av kött och blod,

en som gör mänskliga misstag,
som kanske ett kort ögonblick tänker på något annat

och därför är skoningslöst förlorad.

Schackspelet tänker aldrig på något annat än sig självt.

Det är en fullkomning av koncentrationen.

Du kan aldrig finta bort det, luras eller hoppas på under;
dina planer blir hela tiden avslöjade.

Nästa steg är naturligtvis

två schackspel som spelar mot varandra.
Vi behövs inte längre.

Vad ska vi med sociala relationer till

när vi kan ersätta hela samhällssystemet

- både arbete och fritid -

med programmerade ställföreträdare.
Vi kan dra oss tillbaka, sprida oss i skogarna och odla vår växande skygghet.

Så går en tid.

Och vi märker att det inte går att leva så.

Då kommer vi fram vid gläntor och skogskanter

- som pjäser ur en trälåda
för att åter konfronteras

på de öppna mörka och ljusa fälten,

för att jaga varann och mötas,
löpare, springschasar och småkungar, bonddrängar och modedrottningar, trähästar och tornsvalor.

För hur skulle vi kunna vara utan oss själva.

Man kan aldrig spela schack mot ett schackspel,
överlista det perfekta.

Vi får låta det anstå och i stället inse det ofullkomligas charm och mening.

Och på behörigt avstånd betrakta hur maskinerna förgör varandra.

Utmanar vi dem låter vi dem få övertaget

är vi givna förlorare, inträngda i hörnorna utan flyktvägar.

Schack och matt.