SAGAN OM DRÖMMEN

SAGAN OM DRÖMMEN

Det var en gång en dröm.
Den drömde sig själv.

Den drömde att den var en dröm.
Den var som ett stilla hav, som en oändlig himmel.
Den var inte begränsad av stränder eller väggar och tak.
Den var en djup brunn utan botten.

Men en gång, för mycket länge sedan, ryckte det till i drömmen, det gick som en rysning genom den, en oro. Som om en liten våg plötsligt uppstod på det stora havet, som om en fjäril plötsligt flög genom den oändliga himlen.

En man vaknade upp. Något hade väckt honom.
En rörelse i drömmen. Eller i honom, själv, han kunde inte avgöra vilket.
Han visste att han hade sovit och att han hade haft en dröm under sin djupa sömn, och att han i denna dröm hade förstått allt och insett allt. Men vad han egentligen hade förstått och insett hade han ingen som helst aning om. Han bara visste att det var så. 

Känslan dröjde kvar i honom och ville inte släppa sitt tag.
Allt hade varit så enkelt, det mindes han, men vad som varit enkelt mindes han inte.
Det fanns en frid förknippad med drömmen, men var denna frid hade sin källa visste han inte.

Nu var han vaken. Eller han trodde att han var det.
Det var i alla fall en förändring.

Allt han upplevt i drömmen, allt han hade vetat och insett, var borta.

Kvar fanns känslan.

Men intill denna känsla fanns nu en annan, en av tomhet, en av villrådighet, av övergivenhet. Han ville krypa tillbaka in i drömmen, men inom sig visste han att det var omöjligt. Varför det var omöjligt visste han inte, bara att han helt enkelt måste tillbaka till det tillstånd han befunnit sig i innan han vaknade. Innan han vaknade i det stora tomma rummet, som nu - i och med hans uppvaknande - inte längre var vare sig stort eller tomt.

Nu var han i rummet, och detta började, oändligt sakta, fyllas med ljus.
Han kände sitt medvetande fylla rummet, hur han bredde ut sig åt alla håll.

Men i hans hjärta sjöng ännu minnet av drömmen.
Denna underliga dröm som inte gick att minnas.
Den skulle komma att följa honom under hela hans liv, och många gånger skulle han komma att undra om han verkligen hade drömt den. Den blev alltmer avlägsen. 

Men det märkliga var, att ju mer avlägsen den blev, desto starkare inverkade den på honom. Den drev honom fram. Den piskade på honom, den viskade och lockade, den ropade.

Han blev en man som sökte en dröm, som jagade något han trodde sig en gång ha drömt. Han jagade en känsla kring en dröm, han jagade vissheten i denna dröm, han letade sin egen vishet, sin egen kunskap. Och han förstod, att ingenstans fanns denna vishet än i just drömmen. Han var drömmen, och drömmen var han. Han var dröm och drömmare i ett. I drömmen fanns hela hans namn uttalat. Icke en enda bokstav fattades, icke en enda nyans.

Han började söka sin dröm och sitt namn. Och ju mer han sökte, desto mer framträdde fragment, spån och spillror. Men han visste, att med dessa måste han bygga, han måste fortsätta leta bokstäver till sitt namn och puzzla ihop dem i kombinationer och pröva sig fram på alla upptänkliga sätt, foga ihop och sära, och foga ihop igen.

Han jagade sin dröm.

Han sökte sitt namn. Han letade den frid och vishet som känslan av drömmen ännu berättade om för honom.

Han visste, att kunde han bara återvända till sin dröm, kunde han bara lämna det rum där drömmen hade lämnat honom, och stänga dörren bakom sig, skulle han åter vara fri.

Han måste nå fatt sin dröm för att kunna drömma vidare på den.

Så han fortsatte att söka.

I rummets alla skrymslen och vrår, i tidens alla fack och lådor.

Från de många bergen ropade han olika namn, och han visste att ekot aldrig skulle svara honom förrän han ropade sitt rätta.