SLUT OCH BÖRJAN

SLUT OCH BÖRJAN

När den präglade cellens

- alltets -

minsta beståndsdel blivit medveten
är allt fullkomnat;

cellen lever

som ett lysande väsen
som en pulserande spiral av kärlek.

Men som när läppar
nuddar vid en kind

nuddar nu någon
det lysande rummet med sin närhet,
viskar som i en öronsnäckas virvel
även om denna stunds förgänglighet.

Och som när ett öga
tåras utav anblicken
av ett älskat väsens närhet
så tåras mörkret

kring den ljusa cellen.

Och Den Som Intet Namn Äger
sluter barnet till sitt bröst
kramar det till stoft

låter allt som blev
bli eter

att än ett kosmos

må gapa i sitt rede
dunlöst, blint

och hungrigt

med alla koder dolda
i ännu osynliga
fjäderpennor och

vingspeglar.