STENEN

STENEN

På en vandring hejdades jag av en stor sten, ett par meter högre än jag själv.
Den var kantigt rund och som om den vare ditkastad eller nedfallen från skyn.

Den var så vacker, såsom stenar kan vara, med alla dessa skrovligheter och färgskiftningar av lavar
i gråa, gröna, bruna och blåa nyanser.

När jag stod och betraktade stenen fick jag se att en hand, en högerhand, stack ut från den,
en utväxt, lika grå som stenen,
Först blev jag rädd: en sten med en hand?
Men jag kunde inte tygla min nyfikenhet, det var som om stenen ville hälsa på mig,
och jag tog tag i handen. Den var stenhård.
Och plötsligt kramade den till - och jag satt orubbligt fast! Skräckslagen.
Då lättade stenhanden sitt hårda grepp och tryckte till min hand lite lätt ett par gånger innan den släppte helt och jag kunde dra tillbaka min.
Förundrad stod jag kvar framför stenen, handen var borta,
men det var som om någon talade inom mig: 

"Jag ville bara visa dig att jag finns överallt och att jag kan nå dig när jag vill, och du mig. Och jag ville att du skulle få känna på min styrka och förstå att den också är din och att du kan ta fram den när du vill. Du är aldrig ensam, och detta gäller alla människor. Jag är med eder intill tidens ände, ja bortom den, såsom jag var med eder innan begynnelsen. Om det fanns en början och ett slut skulle ingenting finnas. Vi färdas tillsammans. Ge mig inget namn. Varje namn spärrar vägen, skapar bindningar och krav. Man kan inte sätta ett namn på det som finns överallt, man kan inte sammanfatta det oändliga, stänga in det obegränsade, som du, liksom jag, är en del av.”

Så talade den sten som spärrade min väg.