SAKNAD

SAKNAD

När ModerFader såg på allt de hade skapat,
på allt som simmade, flög, krälade, löpte, växte,                       

flöt, vidgades, krympte, krängde, krumbuktade,                                    

pulserade, vilade, andades,
blev de också medvetna om förgängligheten;
och något de inte väntat sig gav sig till känna.

Därvid kom som en hinna över hans blick

och han såg den första tåren på sin hand;
i den speglades galaxerna, vred sig solarna.

Och det som så gav sig till känna

födde det största arvet som gavs människan: saknaden.

Ju mer människan lärde sig älska livet och värdera

i ont och gott, desto större växte sig hennes förmåga,

hennes vana att sakna.

Saknadens gissel var ett faktum.

Men människan började längta bort

från sin eviga saknad; varje dag, varje timme var fylld av den, och hon oroade sig även för det hon skulle komma att sakna.
För framtida saknader.

Det låg en saknad i varje handling.
Det fanns en saknad i varje möte.

Och varje tanke på det som upplöses och förgår födde saknad.

Det blev som att leva i ett ständigt avsked.

I varje ögonblick sågs tåg försvinna in i avlägsna tunnlar.

Därför började människan undra vad som dolde sig,
vad som stod skrivet på saknadens frånsida.

Hon lyfte huvudet ur mullen, såg opp från sina stängsel och redskap, började klättra uppför bergen,
stack in sina händer i molnen och famlade efter sitt ursprung
- det då den första bokstaven
i ordet saknad ännu sov outtalad.