VÄKTAREN

VÄKTAREN

Det är jag som är väktaren.
Jag bevakar den minsta cellen.
Inne i den.
Det är jag som har nycklarna.
Jag hör hur fångarna väsnas
där utanför i friheten.

Jag ser genom fönstergluggen
Hur de jagar omkring
På gator, i parker,
och hur kön ringlar sig
från celldörren genom korridorerna
nedför trapporna ut på gårdsplanen
in under lamporna
bort mellan fasaderna.

Men jag går mitt mönster
på cellgolvet
evighetstecknet
domusrörelsen
med händerna på ryggen
och nyckelknippan
slående mot låret.

Man krafsar på dörren.
Man slår, man sparkar.
Men jag bevakar cellen.
Man bönfaller. Hotar.
Men jag är lugn.
Dörren håller.

Jag väntar hela tiden på att dom
ska komma på lösenordet.
Att lappen ska stickas in
mellan dörr och golv.

Då
ska jag låsa upp
och låta alla utanför
återvända in.

VÄLMENANDE

VÄLMENANDE

Någon sade till mig,
välmenande:
Om du fäller
dom där björkarna
får du kvällssol
på din veranda.

Jag tänkte:
Är då inte björkarna
värda kvällssol?

VÄNTA INTE

VÄNTA INTE

Vänta inte.
Vänta inte på någon.
Vänta inte att något ska ske.
Förvänta dig ingenting.

Gör bokslut med varje dag
och lägg den till handlingarna.
Återvänt inte till den.
Älta den inte.Besvikelse uppstår för att

du har förväntningar.
På dig själv. Och andra.

Saknaden
är också ett gissel.

Saknaden suger kraft
ur människan
och tillför ingenting.

Ha inget ”förflutet”
och ingen ”framtid”.
Det förflutna är en Hulling
och framtiden är en Hägring.
Båda binder.

Följder du detta
försvinner också ordet frihet.
Det har inte längre sin motsats
att spegla sig i.

VÄSTERLÄNDSKT DILEMMA

VÄSTERLÄNDSKT DILEMMA

Vi sitter fast
med handen
i karamellburken
och begriper inte
att vi måste släppa
karamellerna
för att få ut
handen.

VÄXANDE

VÄXANDE

Just nu är vi mycket sårbara.
Vi befinner oss i utkanten av en era.
På ett tidsflak som snart ska kollidera
med det kommande.

Det som hänt många gånger.

Sprickor, förskjutningar och förhöjningar
kommer att uppstå.
I jord och människa.

Det vi kallar tiden kommer att gå snabbare och snabbare.
Det har redan börjat. Nästan omärkligt.
Men märkbart för mycket små instrument
och sinnen.

Utkastet till människan ska ge avkastning i form av en ny.
Ingen superindivid med hyperintelligens
utan en människa med vi-känsla
bärande inom sig en aning
växande till vetskap om sin plats
i alltings sammanhang.

Just nu är vi mycket sårbara.
Snart öppnas såren.
Liv rinner ut och möts av nytt
som är på väg in.

En smärtsamt utdragen förlossning
ur vilken ett barn föds som ska heta

Medmänniskan.

ÅRSRINGAR

ÅRSRINGAR

I trädets väsen råder ingen brådska.
Det räknar sländorna förstrött.
Det håller armen ut för spindelväv att vävas;
det låter offren surra mellan löven.
Det mäter rymden varje år
med nya gröna centimeter.
Det låter stjärnor vila i sin krona
och lyfter månen över låga snår.
Det böjer ned en gren mot älgens läppar
och skyddar fåglarna i korta fågelsömnen.
Det låter nyckelpigan krypa uppför stammen
som ett vandrande hjärta
med levnadsåren präglade i skölden,
och kastar höstetid sina mynt på marken:
som en hotellgäst
som blir uppmanad om förskott innan vilan.
Som ringar vidgar sig i vatten
så vidgar ringar sig i trädet Jordabok
som ekon av det frö som en gång föll.
År läggs till bark.

Jag går mig själv till mötes.
När vi står framför varandra
− mina jag −
sker ett utbyte av frön

ÅSNAN

ÅSNAN

Det står en åsna i mitt rum.

Den vägrar att flytta på sig,
den har kommit för att stanna.

Jag har lockat den med morötter
men den säger: Följ mig.

− Men du rör dig ju inte!

Då svarar den: Du måste öva upp
din iakttagelseförmåga:

Envisheten är också en rörelse.

ÅTERRESA

ÅTERRESA

Morgon.
Sjutåget från Sundsvall.

En tall
stiger fram ur dimman.
En skog följer efter.

Dropparna rinner
längs rutorna.

Tanken rinner längs spåret.
Slår i stolparna.

Ute på fälten
ropar gråa lador
efter gula skördar.

Tåget verkar lufsa
till knäna i snö.

Plasten efter
den uppätna smörgåsen
rör sig hopknycklad
i kaffekoppen.

Vasens falska mimosa
tror sig lura betraktaren.

En man undrar
om jag är
den han tror
att jag är.

Snörök.

ÄDELSTENARNA

ÄDELSTENARNA

Gnistrande, oinfattade smycken.
Flygande droppar
av bärnsten och ebenholtz,
agat och smaragd,
rubin och opal:
de alltid närvarande
insekterna.

ÄN I DAG

ÄN I DAG

En gång satt jag i mörkret i trädgården

och lyssnade på nattfjärilarna.

Det gällde att andas mycket tyst
för att höra dem.

Allra bäst gick det
om man höll andan helt.

Men inte ens då var det lätt.
Man kunde missta sig:
var det ljudet av nattfjärilens vingar
eller klöverblad som slöt sig för natten.

Än i dag vet jag inte.

ÄNDÅ

ÄNDÅ

Det visade sig
allt tommare.

Inte ens halva helheten
uppenbarade sig.

Det gemensamma ansiktet
var bara en lång näsa.

Munnen var inte ens uppsprättad.

Fingrarna saknade hand.

Fötterna var fastväxta i åkern.

Ögon letade
i varsin skog.

Klippväggen kastade inte
tillbaka ropen.

Ändå talade en del
om att de upplevde
”världen”.

ÖVER AVSTÅND

ÖVER AVSTÅND

Jag har så fin kontakt
med min bil.
På flera meters avstånd
trycker jag till med nyckeln.
Vips blinkar strålkastarna
och bilen släpper ifrån sig
ett litet ljud.
Vips är dörrarna upplåsta.
När jag lämnar den
är det samma sak:
tryck – blink – ljud – låst.

Det känns som om vi
verkligen kan lita på varandra.
Att vi har någon sorts
kontakt över avstånd.
Som man har med
verkliga vänner.

ÖVERBLICK

ÖVERBLICK

Sahara till vänster
säger flygkaptenen.

Havet till höger.
Och solen rakt upp.

Hela Jorden under.

Vi väljer från drinkvagnen
och surrar vidare
i Scanairs fluga.

Since that dreadful morning (musikvideo)

Since that dreadful morning - text, musik och sång Stefan Demert

MORGONBÖN

MORGONBÖN

Slå upp dina dörrar mitt hjärta. Låt kärleken lysa ut.
Det är en så underbar morgon och vägen är utan slut.

Där väntar så många dagar och nätter med stilla frid.
Avsked och möten väntar, och vägen är utan tid.

Slå upp dina dörrar mitt hjärta, mot allting som väntar där.
Låt oss gå ut tillsammans på vägen som alltid är.

Dikten Morgonbön är skriven av Stefan Demert och finns på CD Tecken.